Film

Ja, jag vill läsa mer! Den här artikeln är exklusiv för ÅU:s betalande läsare. Våra nyhetspaket ger dig fri tillgång till alla Åbo Underrättelsers nyheter, reportage och artiklar på webben. Prova 1 månad för 1€*

Ja, jag vill läsa mer! Den här artikeln är exklusiv för ÅU:s betalande läsare. Våra nyhetspaket ger dig fri tillgång till alla Åbo Underrättelsers nyheter, reportage och artiklar på webben. Prova 1 månad för 1€*

Ja, jag vill läsa mer! Den här artikeln är exklusiv för ÅU:s betalande läsare. Våra nyhetspaket ger dig fri tillgång till alla Åbo Underrättelsers nyheter, reportage och artiklar på webben. Prova 1 månad för 1€*

Filmens budskap som sägs i viskningar mellan raderna är mycket politiskt och aktuellt, parallellt handlar det om att hitta sig själv, och att vara sig själv.

Attityden är självironisk och också detaljerna i bilderna och i den klassiska dramaturgin glädjer.

Hur väl känner vi varandra sist och slutligen, och viktigast: en felaktig ordvändning kan förändra –radikalt – ett helt liv.

Komedin är rolig och har ett stort hjärta, jag såg med egna ögon (öron) att publiken skrattar och gråter.

Filmen ”Whitney” har en naturlig framåtrörelse och tempot är perfekt i sammanhanget.

Filmens premiss är obehagligt aktuell

Filmen ”Loving Pablo” av den erfarne regissören Fernando León de Aranoa berättas ur kvinnans synvinkel, hon är också berättarröst samtidigt som karaktär.

Filmen är mycket nära ett mästerverk i genren skräckfilm, eller psykologiskt mysterium.

Filmens enda idé är att sammanföra de fantastiska skådespelarna.

Filmen har långa actionscener, men råddiga och utan nyhetens behag. Utan känsla i fingertoppar eller ryggrad.

Vi får se en värld vi hört talas om fast i andra ordalag. Saker vi vill slippa uppleva, men tacksamma för att vi tvingades bevittna.

Filmen bygger på en roman med samma besvärliga titel. Dramaturgiskt följer filmen romanens berättarteknik; mycket prat, beskrivande och redovisande, med tillbakablickar.

Tonåringar, förnuftiga, på sitt håll, har roligt. De till åren komna men absolut inte vuxna, på sitt håll, låter sig och publiken förnedras, pinsamt

En vacker morgon startar det äldre paret sin nästan lika gamla husbil och åker iväg på en sista semester.

I filmen är allt färdigtuggat: ledtråd, problem, lösning allt i ett enda andetag. Vad blir kvar? Nostalgi. Det är trevligt med återskapandet av till exempel ”The Shining”, en ledtråd.

En bit liv med vardagliga känslostormar. Filmen och de smarta scenerna växer i medvetandena, förbi det vardagliga.

ÅU:s filmrecensent ger höga betyg åt dramakomedin ”I, Tonya”som berättar ironiskt den sanna (?) historien om konståkerskan Tonya Harding. Talar filmen sanning? Vi tvivlar mest hela tiden, men roligt har vi.

Att vara moderator kräver en lyhördhet som Stephen Galloway ofta saknar.

Helheten i filmen är onödigt tilltrasslad. Livet är komplicerat men film behöver inte vara det.

Filmen ”Happy end” är lågmält berättad, med unika bilder som visar Hanekes syn på världen av i dag. ÅU:s filmrecensent betygsätter också ”The shape of water” och den spanska filmen ”En fantastisk kvinna”.

Filmen ”The post” av Steven Spielberg handlar dock om Washington Post, det till New York News konkurrerande tidningshuset tvärs över gatan.

Via filosofi, litteratur, musik och bekantskap med de antika statyerna sommarjobbet medför.

Joe Wrights film börjar några dagar tidigare då Storbritannien behöver en ny premiärminister, en som alla kan godkänna, om än med långa tänder.

Filmen ”Viulisti” är snygg, musiken är vacker och vackert återgiven i bild och ljud.

” Vad George Clooney tydligt säger här är: titta, Amerikas 2017 liknar alltmer 1957″.

”The last jedi” är en bra film. Faktiskt även som Film. En härlig saga för alla. Charmerande naiv. En opera. Ett spännande äventyr.

I tidsskildringen är allt i detalj på plats; sportjournalister, tevesändningar, bilar och klädsel, nattklubbar, musik, beundrande flickor som beter sig som inför en annan rockstjärna.