Jakob Höglund uppdaterar ”Cabaret” genom sina intelligenta koreografier
Stadsteaterns ”Cabaret” kör igång med reglaget inställt på max. Miiko Toiviainen, klubbens Kit Kats ceremonimästare, deltar i det spektakulära, men hans uppdrag i dramat är att gestalta det undanglidande och oåtkomliga.
Foto: Otto-Ville Väätäinen
Åbo stadsteaters ”Cabaret” i regi av Jakob Höglund slutar som den börjar, med en tågresa, men nu är vi på ett annat spår, bort från det Berlin som betydde frihet, många slags frihet, en möjlighet att överleva – att leva.
Föreställningen slutar i en kollektiv, mörk scen.
Det måste nog komma dithän, till ett entydigt allvar som griper tag i en i nuet. Men i slutscenen är alla anonymiserade, i samma båt. Det känns otydligt. Den som skickas till förintelsen gör det efter en sållning, efter svek och avhumanisering.
Jakob Höglund är mästare i att beskriva vändpunkter i stort upplagda koreografier. Ensemblen visar hur en politisk strömkantring har skett, det görs utan ett enda ord, med armar och ben.
Foto: Otto-Ville Väätäinen
Båda sätten att agera vidrörs i ”Cabaret”. Sveket kan vara maskerat som pragmatism, fröken Schneider avblåser relationen med herr Schultz, hon vill inte riskera uthyrningsverksamheten om det skulle bli efterräkningar för att han är jude.
Avhumaniseringen dånar i kupletten om bruden som är (utklädd till) en apa, sista raden för in ordet ”jude”. Tiden som pjäsen utspelar sig i, tidigt 1930-tal, räknar med att vissa skrattar år det helt bekvämt, utan att sätta det i halsen.
Cliff Bradshaw (Olli Rahkonen) och Sally Bowles (Anna Victoria Eriksson) har inga förutsättningar för ett gemensamt liv, deras korta försök slås sönder av omständigheterna.
Foto: Otto-Ville Väätäinen
Alla uppsättningar av ”Cabaret”, som baserar sig på Christopher Isherwoods roman ”Goodbye to Berlin” som skildrar Berlin precis innan Hitler kom till makten, måste förhålla sig till de här attityderna. Och de är på intet sätt förpassade till historien.
”Cabaret” i Jakob Höglunds tappning börjar med ett långt förföriskt musik- och dansintro som inleds medan publiken tar plats, skådespelarna arbetar sig in i föreställningen med rytmiska stamp och klappningar och förflyttningar.
Med sig har många slitna svarta resväskor, sinnebilden för frivilliga och ofrivilliga förflyttningar. Undertonerna är med från start.
Föreställningen håller sig till en enda scenbild, på avsatser runtom sitter musikalorkestern, på premiären ledd av Jussi Vahvaselkä. Den förstärks av klubborkestern som också består av aktörer i dramat.
Den flytande gränsen blir en del av själva tolkningen, det finns också en stark livsglädje i det.
Till Berlin kommer så en ung och fattig författare. Han dras in i Berlins nattliv, snart bor han ihop med nattklubbssångerskan Sally Bowles, fast han egentligen föredrar killar.
Heidi Wikar som designat kostymerna berättar alltid något mer med scenkläderna, de kommenterar aktörernas roll i dramat. Miiko Toiviainen gör ceremonimästaren.
Foto: Otto-Ville Väätäinen
Anna Victoria Erikssons tolkning av Sally har inte den hudlöshet som fanns hos den berömda filmens Minelli, som blivit förebild på gott och ont.
I vår tid är en lite robustare Sally att föredra, en som har ett visst professionellt självförtroende, men som stupar på att hon inte har någon tillit till andra.
Tillit har hon heller ingen orsak att känna, i alla fall innan hon träffat Cliff. Författaren Cliff Bradshaw gestaltas av Olli Rahkonen, öppen, rättskaffens, idealistisk. Men han vet också när det är tid att packa kappsäcken igen.
Föreställningens magnetiska centrum är Miiko Toiviainen, som är klubbens ceremonimästare, en som deltar i spexet, men som också står utanför, oåtkomlig. Toiviainen verkar liksom från ett upphöjt plan, han förkroppsligar dekadensen mer konsekvent än de spontant utlevande.
I slutscenen står han kvar, högt över de andra, liksom en tidens ande, säger sitt olycksbådande ”På återseende”.
”When I’m going, I’m going like Elsie”. Sången som är ”Cabarets” själva signatur får en mörk och intensiv ton när Sally Bowles, Anna Victoria Eriksson, ensam fyller scenen.
Foto: Otto-Ville Väätäinen
Den systematiskt arbetande nazisten Ernst Ludwig, som först är författarens vän, framställs av Stefan Karlsson som en pedantisk och målmedveten man som ger andra goda råd – till exempel att man bör avstå från att gifta sig med en jude.
Mika Kujalas judiska frukthandlare är ännu mer aningslös än författaren, han har inte gjort någon något förnär och kan inte förutse faran. Vem kan det?
Men det finns något i de kollektiva rörelserna som anar faran, och Jakob Höglunds bästa gren är att skapa koreografier som berättar om vändpunkter. I början av andra akten, vars färg har gått från dominerande rött till grått och svart, utförs en lång dunkande dans längs en rad stolar som placeras precis under näsan på publiken. Den blir allt intensivare och till slut börjar armarna åka upp i luften på ett fult och ödesdigert vis.
Det är en grym pendang till första aktens medryckande inledning. Vilka är med? Alla är med. Alla koreografiska nummer är utförda med ytterlig precision, samtidigt skapar de ett myller där det är svårt att se den avvikelse som kommer att vara avgörande.
Den här koreografiska delen växer också in i sångnumren, musikarrangemangen tar hänsyn till den kroppsliga rörelsen. Till exempel Toiviainen har en provocerade släpig och stiligt utförd version av ”Money” på sitt konto.
Allt detta uppdaterar ”Cabaret” till vår tid. Och Anna Victoria Eriksson är i en klass för sig, hon levererar inte bara musikaliskt utan ger alltid sina roller en tydlig profil. Hela Kit Kat-ensemblen är i en klass för sig.
I den statiska scenbilden och myllret av människor är det ibland lite oklart vad som i detalj sker med dramats personer, men då kommer Heidi Wikars dräkter en till mötes. De är uttänkta så att de också beskriver tillstånd och belägenhet.
Klubbensemblen är klädd i hudfärgat och det halvnakna understryks av de röda vippande tyllkjolarna som kan ta plats var det behövs på kroppen.
I andra akt kör man mer mot svart, mörk tyll, frackvariationer. Höga hattar prefereras också, sådan har dirigenten, som också får hoppa ner från jobbet i pulten, i stället spela dirigent. Det är lite cirkus, lite begravning. Det är kabaré.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.