Jag vill ha mer kraft att stå emot alla krigsberättelser om coronaviruset

Vaknar upp en del morgnar och tänker att jag har det. Det är inget heureka-jag-har-det, utan ett corona-jag-har-det. Men det jag tar för feber går över när jag mornat mig.

”Någon orsak ska dödn ha”, sa de åboländska gamla, men det var mer ett sätt trycka in samtalet på annat spår och inte så krasst som det lät. Kanske var det ett sätt att värja sig.

Finländarna brukar värja sig med berättelser om kriget, genom att flytta krigsvokabulären till nya områden där osäkerhet råder.

En professor skriver en artikel om det bedrägliga i krigsmetaforiken i Suomen Kuvalehti. Och jag erinrar mig att jag hört talas om ”fronten” under pandemin. Det är mest sjukhusen man menar, ibland är det skolorna.

Men, säger professorn, att slira in på krigsmetaforik hindrar oss från att se pandemin som den särskilda händelse den är, och den stör också ett uppvaknande: vi kunde ju låta vår föreställningsvärld sysselsätta sig med bilder från en rättvisare, mer solidarisk och fredlig värld i stället.

Dessutom, säger professorn, är det stötande att likna sjukvårdspersonal vid soldater, liksom att säga att patienter som tillfrisknat ”vunnit” kampen mot sjukdomen.

Texten är skriven av Hanna Meretoja, professor i litteraturvetenskap vid Åbo universitet. Vi behöver dem som analyserar berättande och berättelser. Just nu behöver vi dem riktigt mycket.

Följer med ett halvt öga ett par berättelser som mal på teve. Som av en händelse handlar båda om andra världskriget. Båda innehåller närgånget våld i strid och sabotage, båda innehåller kärlekshistorier som dryper av sentimentalitet.

Det behövs bara lite samhällelig stress för att man ska gå på sådant, tänker jag. Kvinnorna i historierna är vackra på ett särskilt sätt om de representerar hemmafronten, på ett annat om de är partisaner. Den manliga hjälten i dagens krigsserier kan gärna vara själfull, ett epitet man förbehöll kvinnor förr. Vara själfull i en krigsserie hindrar en inte från att bränna på med k-pist.

Jag vill ha mer kraft. Kraft att stå emot de här krigsberättelserna.

Och vissa morgnar minns jag mer vad jag har drömt och glömmer jag-tror-jag-har-det-ritualen. Nyss var jag under sömnen inblandad i listfenomenet, skulle göra en lista på böcker som gjort bestående intryck och med den göra intryck på andra.

Vaken går jag i lås av listor, så också i drömmen. Framför mig hade jag en gammaltidens svarta tavla, som i praktiken är grön, och som man skriver på med gnisslande krita. Jag hade publik, det var en stor skara som satt sig långt bak i salen.

Kom gärna längre fram, sa jag i drömmen. Men ingen rörde sig. Och i mitt huvud rörde sig inget heller. Sneglade åt sidan, där stod min kollega och hade redan fyllt i för egen del, men krypterat titlarna genom att skriva dem med ett annat alfabet, grekiskt kanske.

Det var ju väldigt smart, tänkte jag, men nu var det tipset brukat. Med oerhörd ansträngning skrev jag in ”Tarjei Vesaas: Is-slottet”. Sen kom det inget mer.

Men boken existerar också i sinnevärlden, jag har den i min hylla. Den handlar om två elvaåriga flickor som leker i isformationerna bakom ett vintrigt vattenfall, där bakom öppnar sig en labyrint av kalla rum, och en av dem hittar till slut inte ut.

Romanen har tolkats på många vis, en säger att det är en historia om ett övergrepp. Eller så är den en poetisk berättelse om vänskap och om ensamhet.

Vad jag minns är den helt fri från krigiskt språkbruk.

Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*