”Jag är ateist, men har inte lämnat kyrkan”

Pia Heikkilä frågar efter en förklaring varför så många ungdomar konfirmerar sig. Samtidigt glädjer hon sig över att så många av ungdomarna offentligt bekänner sin kristna tro.

Jag misstänker dock att sanningen inte är så kristen som hon intalar sig. Tradition är något som kan följas trots att man för länge sedan lämnat orsaken för traditionen bakom sig.

När jag konfirmerade mig var jag redan en ateist. Men jag konfirmerade mig ändå, för det hörde liksom till, och jag ville inte såra min mormor då det var uppenbart att processen betydde mycket för henne.

Och jag misstänker att det är samma för många ungdomar idag, man konfirmerar sig inte för att bekänna sin tro, utan för att det är något de flesta gör och för att man respekterar sina föräldrar samt deras föräldrar.

Jag är fortfarande en ateist, men har inte lämnat kyrkan än.

Så länge den kristna kyrkans budskap är att ta hand om de sämre bemedlade, som till exempel fattiga och hemlösa, stöder jag den gärna genom att betala kyrkoskatt.

Men jag uppskattar inte att kyrkans godhet kommer med villkor, nämligen acceptans av Jesus Kristus som räddaren.

Jag uppskattar heller inte att kyrkan försöker ”marknadsföra sitt budskap” till ungdomar och att detta anses vara ett ”drömläge”. Ungdomarna skall ges information, inte färdigt tuggad dogma, och de skall hållas öppna för alla religioner som finns runtom i världen.

De förtjänar också få veta om alla de olika religioner som funnits i mänsklighetens historia, och alla de nya som uppstår då gamla försvinner, och där via få insikt i huruvida religion är ett mänskligt påfund eller inte. Och först därefter bestämma sig för huruvida de skall tro på en av gudarna eller inte.

Med tanke på hur världen ser ut idag är det kanske fullt förståeligt att ett liv efter döden ter sig intressant, speciellt då det kommer med löftet om att vara betydligt bättre än livet före.

Men om ungdomarna istället fick budskapet om hur värdefullt livet är här och nu, och att vi alla bara har detta ena liv på oss att leva, hade de inte behövt lögnen om ett bättre liv efter döden.

Rätt till liv? Alla har det. Och det livet är det vi har, inte det vi möjligen får om vi tror på rätt gud på rätt sätt.

Jag hoppas att ”den ungdomsgeneration som ofta hyllas som mer påläst och omvärldsmedveten än sina föräldrar” verkligen är det, och förstår att leva ut det liv de fått, inte det som kyrkan lovar. Mycket tyder på det.

Den blostertid nu kommer. För hur många innehåller den ett kristet budskap, och för hur många är den en symbol för att skollovet börjar? I rest my case.

Henrik Aalto

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*