Indoktrinerad av Nukkumatti

I nästan fyra årtionden levde jag lyckligt omedveten om att jag i min barndom hade blivit indoktrinerad – och detta av ingen annan än självaste Nukkumatti. Den sympatiska figuren var en av de främsta symbolerna för 1970- och 1980-talsbarnens rituella enhetskultur, där den mest brännande frågan var vilken farkost Nukkumatti skulle dyka upp i på kvällen.

Han svenska namn var Jon Blund, men för de flesta av oss som är uppvuxna med finsk television var och förblir han Nukkumatti.

Under en gästforskarvistelse vid Humboldt-universitetet i Berlin för några år sedan lockades jag med på ett seminarium om barnkultur och politik. Det var här Volker Petzold, Tysklands främsta Nukkumatti-expert, fick mig att se barndomens Nukkumatti med helt nya ögon. Jag fick veta att han ingalunda hade uppenbarat sig kväll efter kväll endast för att få oss att sova. Han kom också för att sprida en idealbild av det socialistiska samhället, skildrat ur ett DDR-perspektiv.

Nukkumatti var sedan 1959 ett sändebud för den socialistiska vardagen, som tog med barnen på färder till pionjärläger, betongförorter och industrianläggningar som representerade det östtyska samhällets vinningar. När det kännspaka tv-tornet på Alexanderplatz i Berlin stod färdigt 1969 dröjde de inte länge förrän Nukkumatti kom körande förbi i en Wartburg. Till andra platser, som barnen i DDR lätt kunde identifiera sig med, kom han farande än i en Trabant av äkta duroplast, än i ett flygplan med DDR-insignier eller en skördetröska – och däremellan i de mest fantasitriggande futuristiska färdmedel.

Bildspråket i Nukkumatti representerade de socialistiska samhällenas framtidsinriktade ideal, och skulle stöda barnens tro på att kunde bli vad som helst när de växte upp. Barnen – i öst, liksom i de västländer där programmet sändes – var självklart fullkomligt omedvetna om sådana ideologiska utgångspunkter.

Det oaktat är det fascinerande att i efterskott ta del av den verklighet som Nukkumattis äventyr avspeglade. Kalla krigets delade värld var en självklar fond, och även om serien sällan var öppet propagandistisk rörde sig Nukkumatti endast i undantagsfall på den västra sidan av järnridån. Ville han på stadssemester dök han upp med hästspann i gamla stan i Krakow, och det självklara resmålet när han åkte på badsemester var sandstränderna på Bulgariens Svartahavskust.

De gånger Nukkumatti rörde sig utanför Östeuropa besökte han oftast platser där öst stod i konflikt med väst. På en kamel eller en jeep besökte han barnen i afrikanska länder, där kommunismen och kapitalismen kämpade om att vinna stater som nyligen blivit självständiga som ett resultat av avkoloniseringen över till sitt politiska läger. Han dök upp på karneval i Kuba, och på en riksha hos barnen i Vietnam. Till Irak, som leddes av Saddam Husseins socialistiska Baath-parti, anlände han på en flygande matta.

Ett av de få icke-socialistiska länder som Nukkumatti besökte var Finland. Två gånger reste han till Lappland, där han hälsade på barn i en kåta i en samisk by. Vinterbesöket avlade han påpassligt nog i renspann. Att Finlansvistelserna inföll 1973, samma år som finsk tv började sända programmet, är knappast en slump.

En höjdpunkt i Nukkumattis karriär var erövringen av rymden, som självklart även den avspeglar kalla krigets faktiska kamp mellan öst- och västblocket. Även om östblocket aldrig landsatte en människa på månen tog sig Nukkumatti dit i en lunochod, en av de obemannade farkoster som Sovjetunionen sände till månen. Och när den första DDR-kosmonauten, Sigmund Jähn, sköts upp i rymden 1978 var Nukkumatti inte sen att följa i hans spår.

Den största triumfen kom ändå när Sigmund Jähn under sin färd i direktsändning på tv plockade fram en Nukkumatti-docka som han hade med sig. Detta var en känd PR-kupp, som fått nytt liv i våra tider då scenen inkluderades i den tyska succéfilmen Good Bye, Lenin! från 2003 som skildrar en uppväxt i DDR.

Indoktrinering är inte positivt, men det är svårt att se att någon av oss skulle ha tagit skada av att se Nukkumatti. Sammanhanget och bildspråket avspeglade förvisso östblockets verklighet, men figuren som sådan var entydigt sympatisk och budskapet allmänmänskligt. För de flesta barn torde det enda problematiska med Nukkumatti ha varit att han dök upp ohyggligt tidigt på kvällen, då ingen ännu ville gå och sova.

Nukkumattis allmänmänskliga karaktär bevisas att han är ett av de få DDR-fenomen som överlevt Tysklands enande. Där hans västtyska motsvarighet gick i graven med återföreningen 1990, fortsätter den östtyska Nukkumatti sin levnadsbana än i dag. Om en enda figur skulle få symbolisera den positivt laddade (n)ostalgi som riktas mot det forna DDR, skulle Nukkumatti vara ett självklart val.

I följande inlägg under seminariet behandlades Bamse, en annan inflytelserik figur från barndomen. Han presenterades som en symbol för den svenska folkhemmet – den socialdemokratiska välfärdsstatens hjälte. Det får vi ta en annan gång.

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*