Förflytta dig till innehållet

"Hur råda bot på forskarhybris? Ge dig ut i naturen!"


Vi forskare beskylls titt som tätt för att vara världsfrånvända och ha noll koll på vad som händer där ute i naturen ”på riktigt”. Ingen rök utan eld sägs det, och säkert döljer sig en gnutta sanning i påståendet.
Sällan har insikten om vår världsfrånvändhet drabbat mig lika hårt som den 31 maj i år, närmare bestämt klockan 11.30. Jag befann mig på ön Sundholmen i Hangö skärgård, där jag med tubkikarens hjälp följde med hur ådorna i vår individuellt märkta studiepopulation av ejdrar tog hand om sina ungar. Solen glittrade på böljan den blå, och allt var frid och fröjd i de två grupper på totalt 92 ejderungar jag hade under intensiv uppsikt.
Plötsligt slits tystnaden sönder av det hjärtskärande skriet från en fiskmås i panik. Som från ingenstans uppenbarar sig två gäng på totalt tretton havsörnar som snabbt börjar anfalla var sin kull, ivrigt påhejade av en stor skock trutar på jakt efter ett enkelt och totalt försvarslöst byte. Vips, och de 92 ungarna blev 23.
Det ironiska i situationen är att jag samtidigt kan se en lång rad av stora nätsäckar, kallade mesokosmer, flytande i havet. I dessa mesokosmer pågår ett experiment för att utreda hur tiamin, vitamin B1, överförs från bakterier och mikroalger till konsumenter på högre nivå i näringskedjan.
En minilektion i biokemi är här på sin plats. Vitamin B1 är nödvändigt för flera viktiga livsprocesser såsom omvandlingen av näring till energi, nervfunktioner och den fungerar även som antioxidant. På senare tid har tiaminbrist observerats i flera djurgrupper i Östersjön. Däremot är orsakerna till denna vitaminbrist och hur länge den pågått höljda i dunkel.
Några svenska veterinärer har gått steget längre, och kopplat ihop ejderns tillbakagång i Östersjön till tiaminbrist. Ådorna lär lägga färre ägg och ungarna drabbas av nervskador och tappa sin dykförmåga, allt på grund av tiaminbrist, påstås det.
Tycka vad man vill om den hypotesen, men en sak är säker: orsaken till att ejderungarna vid Sundholmen fick en sista dödlig flygfärd stavas inte tiaminbrist, det stavas fjädrar, vassa näbbar och klor. Ungarna hade nämligen inga som helst bekymmer med att aktivt dyka efter mat bara minuter innan den fatala attacken.
Vad lär vi oss av detta?
Jo, det finns en inneboende lockelse för oss forskare att – ibland styvnackat – hålla fast vid våra favorithypoteser. Vi har skäl att se oss i spegeln. Alla teorier har sina begränsningar, särskilt när de tillämpas på områden som ligger långt ifrån de vilka de ursprungligen tagits fram för.
Hur råda bot på denna forskarhybris? Mitt recept är enkelt: ge dig ut i naturen! Det är genom att betrakta naturens märkliga fenomen, som ofta inte alls snällt vill foga sig enligt våra förutfattade antaganden, som verkliga framsteg i forskningen kan ske.
Personligen ställs jag årligen inför till synes oförklarliga fenomen i sjöfåglarnas värld, fenomen som tvingat mig att tänka i helt nya banor. När jag sedan kanske, ofta efter åtskilliga år, lyckas luska ut en möjlig förklaring på det jag observerat känner glädjen inga gränser!
Forskningsresultat fast förankrade i den verklighet som råder i naturen är forskarens bästa försvar och botemedel mot beskyllningarna om all världens docenters påstådda frånvändhet från de realiteter som gäller i naturen.
Låt oss alla forskare glänta på persiennerna, ja rentav öppna ett fönster, i våra elfenbenstorn och blicka ut över den inspirerande verkligheten där utanför!
Markus Öst
“Vårt hav i förändring” är en serie kolumner skrivna av forskare i Miljö- och marinbiologi, samt profileringsområdet Havet, vid Åbo Akademi. I texterna beskrivs hur Östersjön och livet i havet fungerar och förändras, vad vi kan göra, och vad som redan görs, för ett friskare hav.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter