Hundraåriga Don Quijote ger nyttiga och roliga perspektiv på livet i dag
Don Quijote och Sancho Panza är väl det ultimata clownparet. Det slår en när man kommit en bit in i Red Nose Companys föreställning ”Don Quijote”.
Den innehåller just såna dödsdömda och dödsföraktande företag som clowneriet lever på. Och den innehåller en uthållighet som också är clownens.
Uthålligheten betyder den här gången också att det blir en helaftonspjäs – ska man orka med det som publik? Det visar sig att man gör det.
”Don Quijote” har två aktörer på scenen, Timo Ruuskanen och Tuukka Vasama, också kända som Zin och Mike, deras respektive clown-alias.
Rollerna är fördelade enligt enklast möjliga princip. Den lite längre är Quijote (det är Ruuskanen) och den kortare är Panza (Vasama måste det bli).
De är virtuost samspelta, en maskin som blandar det impulsiva och det sofistikerade.
Föreställningen opererar på minst tre plan: den litterära klassikerns, skådespelarnas samspel och kontakten till publiken. Och så brister clownerna ut i sång också, rent och klart, i clownarrangemang.
Don Quijote
Dramaturgi och regi: Otso Kautto, Timo Ruuskanen och Tuukka Vasama
Ljusdesign: Jere Kolehmainen
Dräkter och scenografi: Arbetsgruppen
Maskering: Laura Mäkelä
Produktion: Red Nose Company och Teatteri Quo Vadis i samarbete med Tampereen Työväen Teatteri och stadsteatrarna i Kuopio, Lahtis och Åbo
Åbopremiär på Stadsteaterns lilla scen 18.9.
Duon har redan i tidigare produktioner visat intresse för äldre eller modernare litterära klassiker, och Otso Kautto som nu medverkat i manus- och regiarbetet (och som i år tillträdde som chef för Tampereen Työväen Teatteri) är själv författare och översättare och kännare av spansk kultur. Tillsammans kör de så det ryker.
Det blir helt logiskt att clownerna diskuterar olika översättningslösningar i ”Don Quijote”. Det finska språket har sin egen grammatiska värld, men överfört till svenska kunde dispyten bli: Borde man säga ”vi stötte på en kyrka” eller ”vi stötte på kyrkan”? Då har clownerna redan slagit näsorna i kyrkväggen.
Romanen ligger framme i några exemplar i ett slags installation som är en del av scenografin, som annars bara består av en eldröd ridå som hjälper till att få ordning på entréer och sortier.
Till rekvisitan hör också lite teaterrök, för en gångs skull meningsfullt använd och inte bara som distraktion.
Den finns med i slutscenen som är mycket vacker, och där man stjälps ut i ett allvar som man under gång ringat in med allehanda krumbukter: ”Vi bekämpar galenskap med galenskap!”
En föreställning för alla, men kanske mest för de unga
Föreställningen riktar sig till alla från fjortisar och uppåt, men har ett speciellt gott öga till ungdomen. På hemsidan finns särskild info för skolor.
Därav ska man inte tro att scenföreställningen är utspädd klassiker eller torrt belärande.
Snarare säger den att en bok, låt vara flera hundra år gammal, kan ge alldeles nyttiga – och roliga – perspektiv på livet i dag, redskap att förstå det.
Det gäller att kunna reagera på historien. Och det är det som duon gör, visar en blixtrande palett av snabba reaktioner, på den lästa historien, dess kontext, och på nuet, det som sker mellan dem på scenen och det som sker över rampen.
Första akten knådar publiken med spontana skämt och några konkreta utmaningar. En åskådare får försöka dubba Sancho Panza till riddare, senare blir man erbjuden några söliga tomater som det är tillåtet att kasta. Det finns en juvenil och ganska festlig utmanarstil som får ta plats i inledningen.
Det kan vara helt rätt: att unga tittare ser att teatern vågar.
Men då måste man också våga överge utmaningen för enbart utmaningens och publikfrieriets skull. Och clownerna gör ju det, deras framfart skapar till slut en märkbar magnetism. Ett slags smittsam beredskap.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.