Hösten är också de orättvisa jämförelsernas tid, då en del författare prisas men andra inte
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Höst är skördetid också i bokvärlden. Då ställs författare ut på mässor där deras böcker travas upp. Och nomineras till priser.
Det kan vara mycket pengar i rörelse. Det åstadkommer i förlängningen en del inte alltid så välvillig uppmärksamhet. Men summan kan betyda skillnaden mellan liv och död för mottagaren som författare.
Oddsen för Finlandiapriset ska strax komma upp på skärmen. Augustprisets kandidater är redan spikade (ingen f-svensk!). ALMA-prisets långa lista finns att beskåda (där finns några vi känner!), snart kommer Runebergsprisets så mycket kortare. Och först på Runebergsdagen nästa år delas de riktigt tunga finlandssvenska priserna ut.
Jag är för att man uppmärksammar litteraturen på alla sätt, men prissäsongen är en tung tid för dem som skrivit, antingen man belönas eller inte. Priset har alltid ett pris, om man säger så. Svenska YLE:s pris delas ut på fredag klockan 17 på Helsingfors bokmässa, det är säsongens mest spännande, svårt att tippa. Man kan se det streamas om man inte kan vara där.
Och få av oss kan vara på Nobelprisutdelningen. Men jag ska med intresse följa med ceremonin. Hur kommer litteraturpristagarna att se ut när de mottar de konkreta symbolerna ur kungens hand. De är ju två i år, och Olga Tokarczuk har fått bifall av den litterära världen som noterar priset; i hemlandet är hon inte väl sedd av makten.
Kommer Peter Handke alls att dyka upp? Vad kommer han att säga i sitt tal? Jag är nyfiken på det. Nu skapar han en underligt krumbuktande, säkert nödvändig debatt.
Överraskar mig själv med att bli övermåttan irriterad över den belärande nedlåtenhet som berömda författare och betrodda kritiker lägger ner i uttalandena om att man bör kunna skilja på verk och person. Riktigt många som läser och/eller sysslar med litteraturförmedling på något plan har ju redan koll på det.
Skulle man välja böcker på biblioteket efter vad man vet om författarens karaktär och om man skulle vilja vara vän med honom/henne? En bra bit av sortimentet skulle bli kvar i hyllan då, tänker jag.
Övermåttan irriterad hinner jag också bli över de slarviga jämförelserna, tillkomna för att få perspektiv på Handkes intresse och sympati för Milošević, ställd inför rätta för folkmord på Balkan, som vi vet. Dostojevskijs antisemitism lyfts fram. Eller Hamsun, uttalad nazist. I Hamsunfallet kom ju priset långt innan världen riktigt kände ideologin eller Hitler, så den jämförelsen snubblar också på tiden.
Kanske vill man bara säga att utövande konstnärer kan falla för dubiösa ideologier, precis som andra kan. Men en urskuldande underton kan krypa in. Och uppmärksamheten ska väl riktas mot Akademien. Handke-priset förblir för svårt för många att svälja. Vilket inte innebär att han blir en betydelselös skönlitterär författare.
Konklusion: man ska fortsätta att läsa H:s skönlitterära böcker, men världens största litterära pris borde ha gått till någon annan. Akademien gör ju vad den vill, dock. Och den är ingen demokratiskt tillsatt instans, så man kan inte klaga hos någon.
Men man kan tacka sakernas tillstånd för tillfälle till reflektion över litteraturens roll och om författaren som möjlig aktör utanför sina fiktiva verk. Handke har faktiskt skrivit i essäform om Balkankriget, man kan inte säga att hans ställningstaganden är ett slags privatengagemang. Men just nu verkar det som om den biten faller utanför utgivningen på svenska.
Till slut en jämförelse till: i inlägg och kolumner har påståtts att Handke-skandalen i utlandet ses som mycket större än den tidigare Akademieskandalen. Vad handlade den om nu igen? Det var väl nånting med kvinnor, som inte var så nöjda, eller…?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.