Hemlandssånger

Andreas Häger.

De kyrkliga årstiderna följer naturen: på våren handlar det om hur livet föds på nytt, vid den mörkaste tiden om hur ljuset vinner över mörkret och nu på senhösten är livets och tidens slut på tapeten.

Det finns många föreställningar om vad som kan hända efter döden.

En läkarstuderande förklarade en gång för mig att himlen är ett biokemiskt fenomen. Ett ögonblick strax innan döden utsöndrar kroppen substanser som skapar en euforisk känsla och enligt hur jag förstod honom skulle detta ögonblick vara himlen.

Denna naturvetenskapliga föreställning kompletteras av många mer poetiska och fantasifulla. Sådana föreställningar uttrycks i de psalmer som hör till den här årstiden.

Jag gillar många av dessa psalmer och brukar försöka traggla genom dem på min trombon – som dessutom är ett passande instrument i sammanhanget genom associationen till domedagsbasuner.

”Vakna upp en stämma bjuder” (nr 139) har en pampig melodi som passar till det gravallvarliga temat. En annan favorit, från alla helgons dag, är ”Den stora vita skaran” (nr 127) med sin mycket vackra norska melodi.

Det finns många sånger på temat livet efter detta också i de amerikanska spiritual- och bluegrasstraditionerna. Johnny Cashs album ”My Mother’s Hymnbook” (från 2004) bjuder på enkla och känslostarka versioner av bland andra ”I’ll fly away”, ”When the roll is called up yonder” och ”In the sweet by and by” – den sistnämnda heter på svenska ”Om en kort liten tid”.

Dessa sånger är på många sätt motstridiga. De rymmer en stark spänning mellan liv och död, mellan hopp och dom, liksom mellan enkla, vackra melodier och stora existentiella teman.

Sångerna kanske rentav uttrycker en dödslängtan. Detta kommer starkt fram hos de snake handlers som kommer från samma trakter som bluegrassen och som sjunger dessa hemlandssånger i de gudstjänster där de hanterar giftiga ormar för att demonstrera sin tro.

Hos mig väcker de också något motstridiga reaktioner. Jag förstår mycket väl den kritik de ofta väcker för att lova ”smör ovanför när du dör” och på så sätt passivera förföljda och diskriminerade till att inte försöka göra något åt sin situation här och nu. Kopplingen till snake handlers lyfter också fram att sångerna också har en nästan makaber sida.

Men hos mig väcker de ändå mest positiva känslor, annars skulle de ju inte tilltala mig som de gör. Kanske för de enkla bilderna och den naiva tilliten angående något som vi inte kan veta något om men bara hoppas och tro och försöka föreställa oss. Viktigast för mig är ända att de, genom såväl text som musik, skapar en känsla av hopp och tillit som gäller livet här och nu.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*