"Heiman" är förankrad i en österbottnisk by, men är också en roman om 1900-talet
Ann-Luise Bertells ”Heiman” handlar om en österbottnisk jordbrukarfamilj under större delen av 1900-talet och vad som definierat den. Hon berättar i tydliga bilder som varvas med öppningar där läsarens medskapande får spelrum.
Ann-Luise Bertells nya roman ”Heiman” är rotad i Österbotten och kretsar kring en gård och en man som heter Elof. Historien om honom börjar när han är tio år och hans far dör. Han och hans lillebror blir helt föräldralösa och får flytta till morföräldrarna i Komossa by.
Men Elof är också ägare till barndomshemmet, fastän han och brodern tvingas i ett slags landsflykt.
Romanens första rakbladsvasst hjärtskärande scen beskriver hur några inte så nogräknade grannar gör en nattlig räd på gården, där husbonden nyss dött i lungsot, lägger vantarna på några värdefulla redskap. Elof ser det från fönstret, och som det barn han är ger han episoden en inramning som liknar en spökhistoria.
Av livet dittills har Elof lärt sig en sak: han ska aldrig visa att han är rädd. Den inställningen växer in i honom, skapar ett skal av prat, kräver också småningom att underhållas med alkohol, mycket alkohol.
Gården som lämnats åt sitt öde under mer än ett decennium blir Elofs hem när han kommit ur kriget med bara små kroppsliga blessyrer, men med en betydande inre ångest. Han känner att hans liv och framtid är grundat på ett svek – och det berättar han inte för någon, för sin hustru först när nöden blivit kolsvart.
”Heiman” berättar om hur tidigare generationers sätt att tänka och agera påverkat oss
”Heiman” är en roman om 1900-talet, och svarar på ett behov av detaljerat gestaltade berättelser om vårt förflutna. Den är berättelserna om våra premisser, om hur vi blev de vi är, hur tidigare generationers sätt att tänka och agera påverkat oss. Samtidigt ser vi hur dagens värld är väsensskild från den som våra far- och morföräldrar levde i.
”Heiman” inleds med en fristående passage där en liten flicka förtjust leker med sin farfar, han kastar henne upp i luften, hon kiknar av skratt, han är andfådd – också av sitt ständiga bruk av röd Nortti. Med den biten rotar sig författaren personligen i historien, men resten är fiktiviserat.
Vilka detaljer som exakt är hämtade ut verkligheten behöver läsaren inte heller veta, för historien, fastän förankrad i Kimo och Komossa, har universella ambitioner – når dem också. Men man kan också tycka att stoffet är ganska oekonomiskt hanterat, det kunde räcka till en hel serie romaner.
Till exempel lillebror Ivars historia, emigrationen till Sverige och hans nya liv som ”socialdemokrat”, något väsensfrämmande och ganska hotfullt för en jordbrukare, hur ser den ut? Elofs hustru Olgas synvinkel, den skymtar fram i hennes resoluta handlande, men hur känns det att leva hennes liv från dag till dag?
Och hur står det till med barnen till Elofs krigsgeneration, särskilt sönerna? Deras belägenhet får ett visst utrymme i ”Heiman”. När de är lika gamla som Elof var när han blev faderlös planerar de ta livet av sina supande fäder.
En episk berättelse som berättas snarast impressionistiskt
Ann-Luise Bertells första karriär har ju skett inom teatern. Hon är en driven regissör och hon tar vara på den yrkeskunskapen här. Berättelsen tar sig fram i korta scener. De är knappt märkbart ordnade i ett slags akter, avdelningar som är markerade med diskreta rubriker.
Tomrummen, pauserna mellan scenerna ökar laddningen, får läsaren att gå in i ett medskapande, reagera känslomässigt. Suget från det oberättade blir en del av attraktionen.
Prosan har att hantera detta, ibland ställs man inför tidssprång som tycks kräva sammanfattning eller referat, men följsamheten är stor. ”Heiman” är en episk berättelse som berättas snarast impressionistiskt.
Det fungerar för att det fortfarande kan finnas en viss kunskap om hur livet levdes förr, ofta buren av det materiella, föremålen, redskapen, bilden av den gamla traktorn. Men de muntliga berättelserna om släkt och hembygd traderas inte i någon vidare utsträckning längre.
”Heiman” har själv en del av ett svar på det, Elofs barn växer upp i ett samhälle som skiljer sig till alla väsentliga delar från heiman-världen, då gården var den enda sociala trygghet man hade. Sten och Lisbeth är inte förutbestämda till en och samma adress. Lisbeth tar studenten.
Innan romanen är till ända föds Lisa-Maria, hon som skymtas i berättelsens anslag, hon kryper omkring på farföräldrarnas golv: ”De hade en matta av plast, de hade renoverat många gånger. Någonstans därunder fanns golvbräderna med stora springor emellan, som dragit i sig blod, svett, smuts och piss från flera århundraden.”
Den här ganska krassa konkretionen kan få ett lite poetiskt skimmer av distansen – inte minst i tid. Men berättelsen är ingen nostalgisk tillbakablick. Livet i det agrara samhället skildras aldrig idylliserande: här finns också osämja mellan grannar, här finns psykisk ohälsa, svåra att hantera i ett samhälle med liten rörlighet.
I stället rör romanen vid de ofta smärtsamma skeenden eller attityder som definierat livet för de tidigare generationerna, och genom dem mer eller mindre för oss.
Det som avgjorde livets böjningsmönster var till exempel tuberkulosen, kriget, spriten, men också de efterkrigstida möjligheterna: att resa till den vidöppna arbetsmarknaden i grannlandet, att utbilda sig.
”Heiman” har mycket att ge riktigt unga som kan vara nyfikna på historien. Och de som precis hunnit bli vuxna under 1900-talet kan berättelsen tilltala särskilt, de som hann träffa Elof-generationen men aldrig riktigt lära känna den, de som har ett kroppsminne av att lyftas högt av farfar och som vill se var det ägde rum.
Heiman
av Ann-Luise Bertell
Omslag: Sanna Mander
380 s.
Förlaget, 2020
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.