Anja Kuusisto 19.12.2019 05:021

En administratör/moderator i en Facebook-gemenskap säger att vissa teman oftare skapar osakliga kommentarer så att hen hamnar ingripa:
Åsikter om invandring, åsikter om varför centrum tynar bort, ansvarsfrågor kring husdjur på rymmen…
Frågeställningarna känns bekanta. Det kunde handla om Skärgårdens diskussionsforum med Pargasförankring eller Ö-talk med Kimitoöförankring. Det gäller gruppen ”avoin puskaradio Seinäjoki”, en nätgemenskap med 26 000 medlemmar i Seinäjoki.
Moderatorn säger i Yle Uutiset (15.12) att det kan gå veckor utan att hen tvingas ingripa alls, men att det också finns debatter som sysselsätter väldigt mycket när något spårar ur. Det låter också bekant.
I Seinäjoki-gruppen har man begränsat kommentarerna geografiskt. De måste handla om någon fråga på orten, annars tas de bort.
”Vi strävar inte efter att vara en soptipp för hela landets avfall”, säger moderatorn.
En bra princip och en påminnelse om vilket jobb de oftast oavlönade moderatorerna gör – värdefullt är det också, förutsatt att de är insatta i principer kring etik och offentlighet.
De är något av de sociala mediegruppernas chefredaktörer, och oftast är de självutnämnda. Deras ansvar är stort.
Forskaren Paula Haara vid Tammerfors universitet ger råd till moderatorerna i Yle Uutisets artikel.
Hon säger att moderatorn kan uppmuntra till en uppbyggande diskussion genom klara, uttalade spelregler. Alla personliga påhopp ska tas bort, man ska tillåta känslor och oro, men sålla bort elakheter.
Det låter enkelt men är allt annat. Gränsdragningarna är svåra.
Det har visat sig att vårt beteende inom sociala medier inte följer samma spelregler som i det verkliga livet. Vi blir mer elaka, spydiga, oförskämda, vi hissar och dissar med rakare rör än någonsin ansikte mot ansikte.
Den här baksidan av medaljen kan ibland bli så framträdande att man glömma allt vad sociala medier heter.
Då medaljens framsida är att samhället har fått instrumenten till en verkligt bred samhällsdebatt, instrument för att involvera och engagera så många fler och på så många plan – är baksidan samtidigt påminnelsen om demokratins väsen: När precis alla får komma till tals, är inte allas åsikter alltid så välkomna!
Alla är inte lika pålästa, kan inte fakta, förvirrar andra om resonemanget bygger på något som kan vara osant eller en feluppfattning. I värsta fall förvirrar eller vilseleder någon de andra helt avsiktligt.
Men så har vi ju en representativ demokrati.
I våra kommuner och i vård land väljer vi våra representanter. Precis alla (myndiga) har i demokratiskt anda rätt att i fria val välja vem som representerar oss.
Det här har fungerat bra länge, i västvärlden i några hundra år. Tills nu, kunde man cyniskt hävda.
Haara är också en av forskarna bakom ”Viha vallassa”, rapporten om hatretorik som Rinnes regering beställde och som publicerades i oktober.
Den visade bland annat att mer än var tredje kommunal beslutsfattare har utsatts för hatretorik, mer än var fjärde uppfattar tongångarna av i dag så hätska och negativa att det har minskat deras intresse för kommunalpolitik.
Om dessa representanter – med antagen förmåga till eftertanke och analys av hätska debatter – också vill ge upp, hur börjar vår demokrati egentligen att se ut?
De senaste veckorna verkar nätspalternas tongångar också att ha flyttat in i riksdagen. Tonen har förändrats.
Då man är oense om sakfrågor och har meningsskiljaktigheter borde väl riksdagen vara modellen för hur en värdig debatt förs.
Har även den blivit en hatretorikens arena? Var står vi då?
Frågorna är fler än svaren.
En del svar kan sökas i ”Viha vallassa” där forskarna uppmanar beslutsfattarna att ännu oftare och starkare visa ledarskap i värdefrågor, fördöma hatretorik, sätta gränser för vad som är tillåtet att säga – eller skriva, uppmuntran gäller även i sociala medier.
Andra svar kan sökas i undervisnings- och kulturministeriets beställningsarbete ”Nya riktlinjer för mediekompetens” (publicerades på finska 16.12).
I pressmeddelandet heter det att grunden för riktlinjerna är att ”varje människa får bättre möjligheter att utveckla sin mediekompetens som ett resultat av ett starkt arbete för mediefostran i Finland”.
Ja tack, mera sådant, mera mediefostran! Bråttom är det också!
Följande generationer kan bättre, så måste vi väl tänka.
Bättre än de här som sett Facebook eller Twitter uppstå under den senaste femtedelen av sina liv. Det är i många fall de generationerna som nu har makten i sina händer och spyr galla mot varandra i demokratins högborg.
Missuppfatta inte, att debatten går het där hör till mer än i en social mediegemenskap – men den måste vara saklig, värdig och respektfull.
Det är nämligen just där de moraliska ledarna borde finnas.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln