Håll fast vid drömmar om en bättre värld
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Medan människodrivet arbete blir allt mindre viktigt bygger vi alltmer vår identitet kring de jobb vi har.
Inte konstigt att över hälften av alla arbetare är missnöjda med sitt jobb, så många som 70 % i USA.
Innan kapitalismem tillät feodalsamhällen de lyckliga få att äga landrättigheter på bekostnad av underklasser. Skillnaden mellan nu och då är att det då gällde att äga kapital för att bevara sin höga levnadsstandard. Vårt nuvarande system handlar om att hela tiden växa och utvidgas, hitta nya resurser att suga ut.
Någon pekade ut för mig att kapitalismen håller oss sysselsatta. Det är så vi lockas in i fällan som visar sig vara ett snurrande ekorrhjul där vi arbetar för pengar för att konsumera mer och investera i saker som förbättrar våra liv som vi inte har tid att leva för att, ja, vi ju måste arbeta lite till.
Vårt nuvarande ekonomiska system är jäkligt bra på att distrahera och se till att vi inte hinner göra annat än bidra till tillväxten, eller fundera ut andra sätt att leva som ger livet mening.
Karl Marx drömde att arbetare förenas världen över för att störta kapitalismen och ersätta den med en gemensam ideologi, socialismen. Arbetare förenades inte då, för 200 år sedan, men idag har arbetare i västvärlden hittat en förenande makt som heter populism. Visst drivs många av nationalism och skyddspolitik men populismen har ändå sträckt sig över landsgränser. Slut på -ismer.
Högerpolitiska ideologier ekar och växer i många delar av världen, påhejade, inspirerade av varandra. Snyggt jobbat, måste medges, för att ha utnyttjat den styrkan. Samtidigt drunknar vänsterpolitiska argument i en bassäng av självanklagelser. Om det fanns några broar innan så är vänstern närmare att riva dem nu än att mobilisera sig för ett gemensamt syfte. Istället skriker vi åt varandra för felaktig terminologi, vi skriker åt högern för att de inte följer oss och vi skriker åt oss själva för att vi inte är tillräckligt bra.
Kommunism var fint i teorin, en mardröm i verkligheten. Som de flesta fiffiga personer med undantag för inrotade akademiker vet, funkar teori sällan på riktigt. Ökad privatisering och en ekonomi som är beroende av konstant tillväxt funkar i och för sig inte heller. Det skrämmande är att status quo är mästare på att få det att verka som att det funkar. Utom synhåll och lätt att glömma är de personliga förluster som lids av människor här och var: fattiga, offer för naturkatastrofer, åldringar, lagligt straffade sexuella grupper, totalt försummade eller strukturellt diskriminerade personer överallt.
En socialistisk värdegrund är ändå närmast min egen. Finland anses ofta vara socialistiskt. Alla kanske inte håller med där och själv säger jag att Finlands socialpolitik bygger på att få ekonomin att gå runt för ett likartat och välkontrollerat folk. Det utesluter alltså att nya människogrupper kommer in. Hur som helst brukar Bernie Sanders prata om den nordiska välfärdsmodellen när han drömmer om utopiska samhällen. Och utopiska drömmar är viktiga, inte för att vi är väldigt nära dem alls men för att de sätter upp mål så vi ska ta de första stegen.
Det är alltså dags att vända den här apokalyptiska harangen till något produktivt. Som en del fiffiga människor också vet är det bra att peka ut felen när du vill låta sofistikerad i en diskussion, eller krönika, men de flesta av oss vet inte hur vi faktiskt ska börja ta itu med dem.
Steg ett är att hitta felen, ja. Undertryckta minoriteter, könsindelning, rasism, maktspel, korruption, slaveri, hela skiten. Nästa steg är att mobilisera kring ett mål, med viss lärdom av högerpopulismen. Det måste inte lösa alltihop, det behöver inte ens vara stort och det måste verkligen inte vara perfekt. I en perfekt värld är allt vi gör precist genomtänkt och planerat enligt alla scenarion, men i den världen är å andra sidan hela diskussionen onödig. En gammal kliché för att undvika apati ljuder, vad som helst är bättre än inget.
Härmed kungör jag för allmänheten, åtminstone den som läser ÅU, att jag ska försöka hitta liktänkande och nå ut till oliktänkande. Jag ska försöka fokusera på vardagliga lösningar som tillsammans med andras trick till slut kan transformera världstillståndet. Jag kungör också att jag ska försöka kämpa mot den pandemiska otålighet som bland annat utmärker min generation. Jag ska minnas att de flesta sociala reformer tog mycket mer än en rörelse, en demonstration eller en kolumn, de tog hundra år och flera generationer av tålmodigt och starkt motstånd.
Slutligen ska jag försöka lägga mitt ego åt sidan och inte bara tänka på egna framgångar om jag lyckas få till något. Det är den första anhängaren som gör en ensam tokstolle till ledare. (Citat från Derek Sivers TED talk).
Alexandra Granberg
Skribenten bor för tillfället i Nederländerna
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.