Gud eller människa

Gammal gumma eller ung kvinna – vad föreställer bilden egentligen? Fixeringsbilden har du säkert sett. Tuschteckningen från 1800-talet som föreställer en gammal gumma i huckle eller en tjusig dam i bredbrättad hatt – beroende på var man fäster blicken.

Kniper jag med ögonen och fixerar blicken på gummans näsa är det – aha! – hon som växer fram med sitt korpsvarta hår och veckade schalett. Höjer jag blicken en smula blir samma streck – ok! – en ung kvinnas bortvända huvud med den fjäderlätta slöjan elegant böljande ner över axlarna.

Gumma eller flicka – antingen/eller eller både/och? Ja det beror på var jag fäster blicken.

Fixeringsbilden påminner mig om att saker och ting sällan är endimensionella. Att det jag till en början uppfattar som den enda möjligheten till tolkning vid närmare betraktande visar sig vara fler bottnat. Att något mycket väl kan vara på en gång antingen/eller och både/och. Och att upptäckten om det är – aha, ok, wow! – är omtumlande.

Texten om Johannes döparens möte med Jesus handlar om det där – om en händelse som förenar det till synes oförenliga och tumlar om.

De handlar om Jesu dop. Om ögonblicket när Jesus kliver ner i Jordanfloden för att döpas av Johannes. När duvan sänker sig över hans huvud. När Guds röst ljuder över världen – rösten som säger: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”.

Så vad är det då vi ser i det ögonblicket?

Vi ser en orädd folktalare och samhällskritiker, Johannes, som självsäkert döpt så många till omvändelse men som, i Matteus evangeliet, i mötet med Jesus plötsligt blir osäker och frågar – ska jag döpa dig?

Vi ser en Jesus som underordnar sig. Som precis som alla de andra som lyssnat till Johannes, själv kliver ner i Jordanfloden för att därigenom erkänna och bekräfta dopets betydelse som en källa till nytt liv också för honom. Ja, det är som om vi, i ideologisk mening, med ens vore tillbaka vid stallet i Betlehem – till den plats där Jesus för allra första gången visar världen att han är en människa som du och jag.

Och samtidigt ser vi i dopögonblicket den Jesus vars unika kallelse, där på stranden, bekräftas av Gud. Vi ser Guds egen son.

Gud eller människa – vad är det egentligen vi ser?

Bådadera.

Vi är med om ett ögonblick när Jesus bekräftar båda dessa sidor av sig själv – som människa och Gud. Något av det samma fick vi uppleva under stilla veckan och i påskens händelser.

Vi är med om ett ögonblick när Jesus bekräftar sin unika, dubbla, kallelse och vädjar till oss att hålla samman dessa båda bilder till en.
– Förstora mig inte, förminska mig inte, vädjar han. Gör mig inte till något annat än till en människa som du. Gör mig inte till något annat än Gud.

Det tar emot att tänka så – både människa och Gud – hur går det ihop?

Det tar ett helt kristenliv att brottas med den frågan. Ett helt liv av ”men…” och ”aha”, ”ok” och ”WOW!”

Och det är det som gör tron så spännande. Den tumlar om.

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*