ÅU 20.10.2019 10:41

ÅU publicerar recensioner av tre nyutkomna barnböcker. Foto: Pressbilder

Kärlekstrubbel i högstadiet

Zoo! # 3: Kärlek plz
Kaj Korkea-Aho & Ted Forsström. Helsingfors, Förlaget 2019.

Kaj Korkea-Ahos och Ted Forsströms succéserie ”Zoo!” har nu nått sin tredje del. Det har i bokens värd inte gått mer än två månader sedan denförsta delen, så berättaren/brevskrivaren Atlas är fortfarande 14 och hans bästis Elliot är fortfarande i Nya Kaledonien.
Formatet är därmed detsamma: Atlas e-post till Elliot fyllda med citat från sms, bifogade bilder (av skickliga Pentti Otsamo) och knasiga listor. Också personerna är bekanta sedan tidigare: den neurotiske Miniturken, flickvännen Sarah-Li, coola Dharampreet och buffliga Liam och Justus, men naturligtvis får vi se nya sidor av dem, i synnerhet de sistnämnda. Vi blir också introducerade till en rad nya människor.
Fokus i ”Zoo! #3” är kärleken. Det är fnurror på tråden mellan Elliot och Sarah-Li, som i förra delen var så nära att kyssas, och inte blir det bättre av att Elliot förälskar sig i heta bildkonstläraren Claudia. Att det inte kan leda till något förstår ju Elliot, men ändå kan han inte låta bli att förfölja henne på sociala medier och samla rejält med pinsamhetspoäng.
Samtidigt har Miniturken träffat Samantha som han varit ihop med på tvåan men som han inte sett på flera år, och Gud vad vacker hon har blivit! Om Miniturken bara kunde hitta det kontrakt de gjorde en gång i tiden… Nej, man kan ju inte säga ”kärlek plz”, men hur ska man göra?
Vid sidan av allt detta blir det allt stökigare i Atlas skola, och Sarah-Li och Theresas revolution gör det bara värre. Varför har Liam klått upp Justus?

Ett lyckat koncept

Korkea-Aho och Forsström har funnit ett lyckat koncept och vi kan antagligen se fram emot ett antal uppföljare. Det är bara att tacka och ta emot. Korkea-Aho och Forsström har en förmåga att hålla hårt i trådarna bland allt det utflippade och dessutom lägga fingret på sådant som är lätt att känna igen.
Hur många ungdomar har inte stött på vuxna som vill uppmuntra deras förmågor – men på ett lämpligt vuxet vis (Annette), dödspinsamma, lönnfeta medelålders farbröder som låtsas vara ungdomliga (Krippan) eller folk vars sms man behöver minst en doktorsgrad i exegetik för att kunna tyda (Theresa)? Det minst realistiska i böckerna är förstås Atlas e-post: vilken fjortonåring skriver så här bra, och dessutom e-post?
Måns Bro

Gripande berättelse om lek och sjukdom

Vi är lajon!
Text: Jens Mattsson, bild: Jenny Lucander. Förlaget 2019.

När man är barn är man inte alltid ett barn. Ibland är man till exempel ett lejon. I Jens Mattssons och Jenny Lucanders bilderbok ”Vi är lajon!” är det två bröder strax under skolåldern som tagit rollen av farliga lejon som smyger på sina föräldrar och jagar gaseller på savannen.
Men en dag orkar storebror inte springa, inte ens fastän lillebror kallar honom fula ord. Nu tar de vuxna över och storebror förs till läkare och läggs småningom in på sjukhus. Allt under lillebrors protester – så gör man inte när man är ett lejon!
Tankarna går först till den numera klassiska bilderboken ”Fyra lejon äter middag” av Allan Rune Pettersson och Fibben Hald (1979), som i princip beskriver en helt vardaglig middagsscen hemma hos en barnfamilj, men alla rollerna spelas av lejon. Och i sista scenen visar det sig att det faktiskt var roller – familjen leker bara lejon. I Mattssons och Lucanders berättelse är föräldrarna inte med i leken, de lever sitt människoliv parallellt och lillebror måste hela tiden rätta dem när de säger saker som ”Busungar”– det borde vara ”Buslajon”.

Lillebrors frustration och rädsla får ta plats

Genren ”barn på sjukhus” är inte ny, men Mattsson och Lucander lyckas här skapa en helt egen tolkning, genom en övertygande skildring av hur det kan se ut i ett barns ögon när en familjemedlem blir allvarligt sjuk. Vi får helt och hållet ta del av lillebrors frustration och rädsla inför en omvälvande förändring i familjen.
De vuxnas närvaro är konstant – de finns med på bilderna och i händelserna, men den vuxna rösten saknas, och det är lillebrors förtvivlan och hans kamp för att hålla ihop lejonflocken vi upplever.
Bröderna fortsätter att leva som lejon, trots sjukhusvistelser, och Lucander visar genom en orangemättad färgskala hur savannen blir en del också av sjukhuset. Leken blir en bärande del av berättelsen och det är genom leken som storebror finns kvar trots sin sjukdom. För han är ett ”lajon”, trots sin tappade päls och trots att han somnar mitt i jakten.
Illustrationerna förstärker texten och förmedlar ömsom fart och fläkt med rafflande jaktscener, ömsom stilla intima stunder bröder emellan. Lucander lyckas därtill fantastiskt bra med att få fram både fantasi och vardag i samma bild.

Överlever pojken?

Bilderbokstexten lämnar slutet öppet – vi vet inte om storebror blir frisk eller inte, även om den sista scenen antyder ett stort allvar. De vuxnas tafatthet, rädsla och sorg beskrivs träffande med små medel, och lillebror själv konstaterar att trots att lejon inte kan gråta kan de känna sig små och ensamma.
Alltför svart är slutet inte, eftersom storebror ännu kan leka och de båda bröderna är övertygade om att de snart ska gå på jakt igen, frågan för läsaren blir bara i vilken dimension detta ska ske.
Det allra sista uppslaget, som är helt utan text, visar också bröderna, porträtterade i lejongestalt för första gången i hela boken, på väg bort på savannen.
En tröstande vinjett i en gripande berättelse.
Blanka Henriksson

Ännu en hästbok – som behövs

Ett himla tjat om hästar
Peppe Öhman, Schildts & Söderströms, 2019.

Den ena hästboken är den andra lik. Så är det säkert ibland. Men det gör inte genren mindre intressant och viktig. För det är något med hästböcker. Man måste kanske ha ett visst hästintresse för att verkligen beröras.
Men med deras fokus på relationer, mellan djur och människor och människor emellan, på känslor, på utveckling och på att förstå sig själv och andra – djur och människor – berör hästböcker ofta många centrala och starka teman.
Med ”Ett himla tjat om hästar” inleder Peppe Öhman en bokserie som, om man utgår från bara första installationen, lovar mycket av det bästa genren har att erbjuda. Bland annat vänskap, spänning och självinsikt.

Hur ska en hästrädd hantera ett ridläger?

I centrum för Ett himla tjat och hästar, och den kommande bokserien, står Maja och Frank. Maja tycker inte om hästar. I ärlighetens namn är hon rädd för dem. Men det har hennes mammor, som båda växt upp med hästar, ingen förståelse för. Hästar är ju det bästa som finns, om man frågar dem. Och den som får åka på ridläger borde vara den lyckligaste människan på jorden.
Men det är inte Maja, även om hon ska på ridläger, och hon blir inte lyckligare när hon träffar Frank, sin sköthäst under lägret. En lugn och snäll ponny hade hon ju velat ha, en sådan som även en hästrädd person kunnat komma överens med, inte en sur och bitsk bråkstake som Frank. Hur ska hon klara sig igenom det här?
Maja klarar sig förstås, trots problem med både hästar, gäss och några av de andra deltagarna på ridlägret. Ridlägret bjuder till och med på den mest spännande natten i hennes liv.
Med berättarglädje och stort hästkunnande förs läsaren in i äventyret och ges en fin inblick i den lite ovanliga hästflickan, eller blivande hästflickan, Majas liv. Riktigt finslipad känns berättelsen visserligen inte. Här hade funnits rum för både fler karaktärer och mera utveckling av de karaktärer man valt att inkludera.
Berättelsen innehåller också en del luckor och hopp som en grundligare genomarbetning kunnat åtgärda. Men som en introduktion till en ny hästserie fungerar ”Ett himla tjat om hästar” väl. För man vill verkligen veta vad som ska hända med Maja och med Frank, som förstås har fler sidor än de han först visar upp.
Sofia Sjö

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln