Gäst hos verkligheten

Ibland önskar jag att de var med mig en natt, de som kalkylerar och ritar upp Den Stora Reformen – den som ska trygga vår framtid rättvist.

Ibland tänker jag att det går som med franska revolutionen. De goda föresatserna offras till slut för hungern efter makt och prestige.

Jag vet att det är att ta i, men ibland måste man.

Jag önskar att de var med mig en enda natt när korridoren på avdelningen fylls av rop. Man kan inte förstå hur en liten människa kan ha en sån röstvolym och en sån envishet och styrka trots att alla krafter är borta. Hon slänger allt hon kan i golvet.

Jag vet att det är ångesten och maran som rider henne i nattens mörker.

Jag ger henne lugnande, gång på gång, men jag vet också att det enda som lugnar är att jag sakta stryker hennes huvud och håller hennes hand.

Jag vet att mannen i rummet intill har en smärta jag inte ens kan föreställa mig. Han säger att det är som knivar i sidan när han ändrar ställning.

Jag ger honom extra värkmedicin och lämnar honom ensam i sitt smärtuniversum.

Vid följande säng måste jag ha mera tid. På morgonen var de flera stycken och ändå hade de svårt att bemästra honom. Nu är jag ensam.

Jag står bredvid medan den intravenösa antibiotikan droppar, för att förhindra att mannen sliter ut sin kanyl. Medan jag småpratar slumrar han till, samtidigt hör jag klockorna i korridoren.

Min kollega är fast i ett annat rum. Det är bara vi två och över tjugo svårt sjuka. Jag är tvungen att spänna fast mannens armar.

Den tredje i rummet vaknar och stapplar sömndrucken mot toaletten, jag hoppas att han inte ska snubbla. Han säger att det knycker så konstigt i armen. Neurologiska symptom, tänker jag.

Nån ropar bakom väggen, ligger på golvet vid sängen. Sår i pannan, blod.

Vid midnatt dricker jag en kopp kaffe, äter halva min smörgås. Efter klockan 8 kör jag hem.

Jag känner hur mitt hjärta fortfarande rusar, jag försöker låta bli att tänka på allt jag hade gjort annorlunda om jag kunnat.

Samtidigt som jag sprang i korridoren borde jag ha suttit vid datorn och dokumenterat att jag sprang i korridoren, hur, vad och varför.

Utöver det borde jag ha klickat och statistikfört eftersom ansvaret är mitt, och det jag inte dokumenterar har aldrig ägt rum och det ska jag förklara i rätten, sen när vi alla sitter inburade.

Jag tänker: nu är jag en av de där monsterskötarna som valsar runt i spalterna, som sticker lugnande till höger och vänster, som ignorerar människor som ropar i innerlig ångest. Jag låter dem ligga i sina nedkissade blöjor.

Jag kan inte somna när jag kommer hem. Jag ligger vaken och tänket på strukturer och på Den Stora Reformen – den som skulle må bra av att vara gäst hos verkligheten.

Jag tror att man borde tala om etik istället för valbarhet. Jag tror att vi alla borde göra vårt allra yttersta för att inte låta välfärdsstaten (den offentliga sektorn) smulas sönder.

Om jag idag är oroad över att gapet mellan beslutsfattare och verklighet är ett bråddjup, hur ska det inte vara i framtiden. Ju längre bort beslutfattandet flyttar, desto svårare blir det att påverka.

Aki Lindén som går i pension och lämnar posten som högsta boss inom HNS, säger i en intervju att det system man nu skapar i valbarhetens namn kommer att öka kostnaderna och inte minska dem.

Enligt Lindén kunde primärvården idag fungera om man satsade mera resurser på den – ca 1 miljard.

Nu ritar man upp ett splittrat system med otaliga aktörer, ett bygge som riskerar att bli betydligt dyrare i längden.

I en jämförelse som rangordnade vården i 196 länder (publicerad i tidskriften The Lancet) klassades Finland som fjärde bäst tillsammans med Sverige, Holland, Norge, Australien och Spanien.

Vårt system är också bland de kostnadseffektivaste.

USA toppar överlägset listan med galopperande kostnader i ett system som gynnar vinstbringande vård- och försäkringsbolag, ständigt pågående kostsamma rättsprocesser med skyhöga advokatarvoden – i en karusell där farten bara accelererar.

Patricia Bruun
sjukskötare och journalist

19 Kommentarer

  1. Önskar att beslutsfattande i dessa frågor krävde licens – en licens som endast beviljas efter tillräcklig arbetspraktik inom de områden man fattar beslut om!

  2. Håller så med.. Verkar som om detta är det stora för vår regering. Att få igenom. Sigillet.
    Motivet, som eventuellt varit gott från början har försvunnit under ära och maktbegär. Ingen av dessa vet hur det ser ut på fältet. En natt.. ett skifte.
    Frågan Varför borde lytas igen. Det är vård vi behöver. Inte valbarhet och dyra bolag med stora dividender. Upprör mej att våra beslutsfattare tillåtit att dumpa miljoner och år i detta. Som för så många betytt otrygghet o oreda. Utan påvisad förbättring eller ens inbesparing.

  3. Tack Patty. Snart ligger en där i kissblöjorna med liggsår och ångest. En hoppas på att komma bort innan dess. Kraft och ork till dej! ❤️

  4. Det är det viktigaste för dagens regering att lämna efter sig något som kommer att ge eko långt fram i tiden. Tydligen oberoende av hur eftermälet låter. Så mycket mothugg de fått borde ju stämma till eftertanke, men icke!

  5. Känner mig hjälplös och utmattad av att läsa denna fantastiska text från verkligheten och jag inser igen och igen att ”den stora reformen” bara rycker närmare och närmare medan alla kritiker och ängsliga människot hänger me och vi tydligen inte kan göra någonting för att stoppa utvecklingen.Så beklagansvärt det är att stå bredvid och se på!

  6. En otroligt viktig och berörande text som jag hoppas att många beslutsfattare läser.
    Jag har själv börjat fundera mycket över hur hjälplösa äldre är också om de inte ligger på sjukhus, men då de inte kan använda dator, eller ensamma ta sig ett par hundra kilometer till närmaste sjukhus på efterkontroller, för att bara ta ett exempel.
    De är beroende av anhöriga eller vänner, vars ork också sätts på prov. Alla har inte ens anhöriga och vänner.
    Allt flyttar bara längre bort, blir större, anonymare och mer oåtkomligt.

  7. Jag hoppas också på den stora reformen, den som befriar oss från den stora smärtan, den väldiga ångesten. Om.inte för min skull men för alla dem d som nuvrider sig i smärta qvist.comochavgrundstankar.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*