ÅU 04.11.2019 17:30

I ”Parlamentet” har vi diskuterat hur man levde förr och hur man lever i dag. Vi har kommit till att allt inte var bättre förr, men undantag finns. Man levde enklare och fordrade mindre.
I min barndomsby Rövik umgicks grannarna flitigt. Man träffades vid marjaskvällar, vid födelsedagar, vid namnsdagar och vid talkotillfällen. Barnen, om dom var med, väntade snällt tills dom vuxna druckit sitt kaffe varefter det blev ungarnas tur. I dag råder helt andra regler åtminstone i min bekantskapskrets. Tv fanns inte och inte ordet stress.
Under kriget fanns inga skyddsrum i byn. Då man hörde alarmsignalen från Dalsbruk för flyganfall sökte var och en sig till sin källare. Där satt man tills man hörde signalen som betydde att faran var över. Källarna skulle inte ha motstått bombnedslag möjligen splitter.
Ryssarnas närvaro i Hangö gjorde att Kimitoön var satt i evakueringstillstånd. Jag minns att man skrev namn och adresser på möbler och kistor i händelse av evakuering. Den ordern kom aldrig.
Dom flesta konsumtionsvaror var på kort. ”Svarta börshandeln” och den höga inflationen bidrog till att dom stora 5000, 1000 och 500 marks sedlarna klipptes. Klippningen skedde utan förhandsinformation i januari 1946. Den vänstra delen blev då halva sedelns värde. Den högra blev ett lånekvitto till staten. Lånet återbetalades med ränta efter några år. Ovannämnda åtgärd gällde inte staten, kommunerna eller bankerna. Åtgärden som endast gällde kontanter förorsakade förluster för privatpersoner. För övrigt en misslyckad devalvering.
Folkförsörjningsgranskarna räknade bröden och djuren på gårdarna. Ändå kunde det finnas ett svart får och en svart gris. ”Hamstrarna” rörde sig flitigt på landsbygden med kannor och kassar.
Tekniken har förändrats. Telefonen hängde på väggen. Då man ville ringa vevade man med veven och centralfröken svarade. Man begärde numret dit man ville ringa och blev förenad. Ville man ringa utomlands eller rikssamtal måste man beställa samtalen. Då samtalet var slut vevade man en gång med veven och centralfröken bröt samtalet.
Mitt barnbarn visade en kväll hur man ringer idag. Han sade ”mommo” i sin telefon och mommos telefon vibrerade.
Vår första radio i mitt hem var en fin låda med rattar på framsidan. Ovanpå locket stod en svart tratt. För att kunna lyssna behövde man en lång kopparantenn på taket och ett anodbatteri som vägde ett par kilo. Vidare behövde man en ackumulator (som ofta behövde laddas) för svagströmmen. Man lyssnade ofta på långvågskanalerna Lahtis, Motala och Luxemburg. Radioapparaten står idag som prydnad i mitt hobbyrum.
Som pojke byggde man kristallmottagare som fungerade utan ström. Mottagaren bestod av en antenn, en kristall, en spole samt en telefonlur som högtalare. Starka stationer kunde avlyssnas.
De moderna tvättmaskinerna har konkurerat ut bykbrädet som idag har blivit musikinstrument.
Kylskåp fanns inte. Mjölken förvarades i brunnen som ofta var ganska sval. Kött och fläsk hårdsaltades i stora träkar. Jag minns att saltlaken var så salt att en råpotatis flöt.
Att besöka doktorn var enklare förr. Doktorn gjorde ibland hembesök. Jag minns en snöig vinternatt då doktorn kom från Dalsbruk med häst och släde till min mor som låg svårt sjuk. Mor blev frisk och levde i femtio år efter doktorns besök.
Att vara kommunpolitiker var lättare förr. I Dalsbruk skötte ”Bolaget” det mesta. Man hade kyrka och fotbollsplan. Man skötte vägarna och hamnen. Man ägde alla bostäder. Man anskaffade en röntgenapparat till hälsostationen i Dalsbruk. Man kan förstå Dalsbrukarnas stora besvikelse då apparaten plötsligt behövdes i Kimito.
Vår granne var politiker. En gång då han kom hem från ett möte frågade hustrun vad dom beslutat idag. ”Jag vet inte riktigt, men emot var jag” svarade mannen.
I ”Parlamentet” tror vi att metoden fungerar likadant i dagens fullmäktige. Vi tänker då på ärenden som vindmöllorna där man under åtta år inte kommit till beslut. Det måste vara fel på systemet. Äldreomsorgen är ett annat exempel.
Till slut. Sjutton blondiner stod utanför krogen. Vad väntar ni på undrade en gäst. Nå vi väntar på en till, man måste vara aderton för att komma in svarade blondinerna.
Bengt Gustafsson

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln