ÅU 16.03.2019 04:54

Den 26 januari 2015 blev Alexis Tsipras Greklands premiärminister.
Det hade eventuellt gått en liten kollektiv rysning genom Europas ledarskap efter Syrizas valseger den 25 januari.
Ett valförbund från den yttersta vänsterkanten hade mitt i den ekonomiska krisen blivit en motspelare i krispolitikens Europa.
Och Tsipras finansminister Yannis Varoufakis gjorde inte rysningarna mindre.
Syrizas valresultat från tiden omedelbart efter den ekonomiska krisen, hade visat samma stormiga tendens som man också kunde följa med i fråga om liknande höger- eller vänsterpopulistiska partier.
Och att få in en högljudd populistisk spelare var knappast önskedrömmen för Europeiska centralbanken eller för den ansvariga kommissionären Olli Rehn.
Understödskurvan antydde snarast en berättelse i enlighet med uttrycket ”upp som en sol, ner som en pannkaka” och kunde leda till obehagliga överraskningar.
I valet 2009 hade den nybildade vänsterfronten fått just över 5 procent av rösterna.
I nyvalet 2012 fick Syriza nästan 17 procent av rösterna och i valet i januari 2015 fick fronten 36 procent och ansvar för regeringen.
De etablerade partierna – Ny demokrati på högerkanten och socialdemokratiska PASOK på vänsterkanten – hade missbrukat regeringspositionen och skapat ett korrumperat styre, som lovade bort skatteinkomster och satt in sina egna hejdukar på alla upptänkliga platser.
Det värsta råttboet fanns i den grekiska radion och televisionen.
Största delen av de anställda sysslade inte med journalistik, utan med att bevaka politiska intressen.
Nu ville de inte understöda en ny konkurrent, vilket tvingade Syriza att söka en fungerande bundsförvant ganska långt ut på högerflygeln.
Allt var alltså upplagt för politiskt skådespel vid avgrundens rand.
Men det gick annorlunda.
Varoufakis blev inte långvarig som ansvarig finansminister.
Först kopplades han bort från förhandlingarna med trojkan, sen försvann han ur grekisk politik.
Från offentligheten försvann han inte. Han var alltför färgstark för att inte både få och eftersträva all tänkbar uppmärksamhet.
Och hade det gått riktigt illa, skulle han väl framstå som den försmådda räddaren.
Men det gick annorlunda.
Kommissionen i Bryssel har i dagarna gett ut en omfångsrik rapport om Greklands ekonomiska utveckling.
Problemen och utmaningarna är naturligtvis inte över, men från att ha varit den ekonomiska och politiska busungen på ytterkanten, framstår Tsipras parti idag som Greklands räddare.
Skatteintäkterna ökar (med ett nybildat skatteverk).
Från att ha varit ett land som levde med ett budgetunderskott och på en ökande statsskuld, har Tsipras trollat fram ett system med budgetöverskott, ökande sysselsättning och bättre ekonomiska framtidsutsikter.
Men det är naturligtvis inte intressant. Det säger ju enbart att åtstramningspolitiken var rätt medicin.
Nils Torvalds
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet (SFP)

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln