FORSKARESSÄN: Ett växande antal människor kategoriserar sig som varken män eller kvinnor — vilka språkliga följder får detta?

Prideparad
ÅU-foto

Kön markeras på många sätt i svenskan, men hur ska vi tala om och till de personer som varken är män eller kvinnor?

Att språk och kön är intimt sammanbundna som fenomen är något vi språkvetare redan länge känt till, och vi börjar ha en allt mer nyanserad bild av hur de påverkar varandra. Faktumet att det finns olika kön påverkar förstås de olika språkens struktur, så att det till exempel finns könade pronomen som i svenskan eller så att titlar får könade ändelser som i tyskan.

Men språket påverkar också hur vi tänker om kön.

Idéer normaliseras i språket

Naturalisering är en språklig process där en idé så småningom normaliseras genom att vi lär oss tala på ett sätt som bekräftar den, och med tiden blir det svårt att överhuvudtaget ifrågasätta den.

Ett exempel på ett kraftigt naturaliserat koncept är binärt kön. Ordet binärt för kanske tanken till ettor och nollor, men här står det för tanken om att det endast finns två kön som dessutom ofta ses som ”motsatta”.

Trots att idén är naturaliserad är den inte något självklart. Synen på könsindelning varierar i olika kulturer och har förändrats under historiens gång. Just nu håller igen ett skifte på att ske globalt sett, så att allt fler ifrågasätter den strikta indelningen i män och kvinnor och beskriver sig som icke-binära.

Att vara varken eller  — eller både och

I finländska sammanhang förknippar säkert många aktivisten Panda Eriksson med termen icke-binär eftersom hen ofta lyfts fram i media. Internationellt kända är sedan till exempel performansartisten Alok Vaid-Menon och skribenten/producenten Jacob Tobia.

De är alltså varken eller. Eller, i vissa fall, både och. Andra kanske helt saknar könsidentitet, medan en del har flera som de växlar mellan. Det handlar alltså inte om något enhetligt ”tredje kön”, utan den icke-binära kategorin samlar en mängd olika identiteter som kan vara sinsemellan väldigt skiftande. Det finns många olika aspekter relaterade till kön – sociala, psykologiska, kroppsliga – och alla dessa kan ha betydelse då icke-binära identiteter formas.

Två saker står klara: vårt svenska språk är konstruerat kring tanken om två kön, det manliga och det kvinnliga, och samtidigt finns det ett växande antal människor som varken kategoriserar sig som män eller kvinnor. Jag har i min forskning tittat på några språkliga följder som det här kan få, som en del av det större projektet ”Queer på svenska” med koppling till språk, kön och sexualitet.

En följd är förstås att vi behöver nya uttryck för själva könskategorierna. Vad ska vi kalla dem som vi inte kan beskriva som män och kvinnor eller flickor och pojkar? Vi får fråga dem själva, och det har jag då också gjort.

Etablerade ord

Vissa använder ord som redan länge varit etablerade i svenskan för att positionera sig utanför det binära, som androgyn. Svenskan har ändå inte så många lämpliga uttryck, så många använder lånord som genderfluid, genderqueer eller bara queer. Ordet queer användes ju ursprungligen som ett skällsord, men personer som tillhör minoriteter i fråga om kön och sexualitet har återtagit det och gett det en mer positiv innebörd.

Många av de jag frågade behövde ändå flera än ett ord för kön. En del listade flera samtidiga eller skiftande identiteter, medan andra var osäkra eller inte alls ville kategorisera sig. Några vacklade också mellan det binära och det icke-binära, och frasen ”kvinna i brist på bättre ord” är rätt beskrivande.

Att det är så svårt kan bero på att vi är så vana att tänka oss två klart avskilda kategorier, och hur ska vi då tala om det som finns utanför dem? Vi är vana att tänka oss identiteter som något som man är, men här handlar det kanske snarare om vad man inte är.

Hur välja förnamn?

En uppsättning kraftigt könade ord, som vi kanske inte ens tänker oss som ord i vanlig bemärkelse, i svenskan är förnamnen. Alla blivande föräldrar har säkert råkat på långa listor med pojknamn och flicknamn på nätet. Några har kanske också sett betydligt kortare listor – över könsneutrala namn.

En del icke-binära är nöjda med det förnamn de fått medan andra vill ha ett namn som reflekterar deras könstillhörighet, och då blir namnbyten aktuella. Någon med en skiftande könsidentitet kan till exempel välja att kombinera ett mansnamn och ett kvinnonamn, medan den som inte har en könsidentitet eller är mer androgyn kanske vill ha ett neutralt namn.

Problemet blir då att de i svenskan etablerade könsneutrala namnen är mycket få, så då får man bli kreativ. I praktiken handlar det om lån från andra språk och nykonstruktioner, som då i regel måste godkännas av magistraten. Mitt material antyder att namnbyten är vanliga, men inte okomplicerade.

De neutrala namnen är få, men något som tidigare inte alls fanns var ett könsneutralt pronomen i tredje person singularis (han och hon, alltså) som kunde användas vid syftning till människor.

När hen sedan infördes var det delvis av stilistiska skäl – det ser onekligen snyggare ut än han eller hon – men också för att man började vara medveten om de människor som varken kunde refereras till med han eller hon. Debatten kring hen blev sedan mer än en diskussion om språkvård, i och med att den kom att handla om existensen av flera än två kön.

Hur använda pronomen?

Det är kanske just genom de här pronomenen vi oftast kategoriserar andra enligt kön på svenska, eftersom pronomen används så ofta. Det innebär i sin tur att vi också kategoriserar fel genom just pronomen. Eftersom inte heller alla icke-binära personer automatiskt föredrar hen utan vissa hellre vill bli omtalade med könade pronomen kan vi egentligen aldrig veta på förhand vilket någons pronomen är.

Så kallade pronomenrundor i samband med introduktioner, där var och en nämner sitt namn och sitt eller sina pronomen, börjar bli allt vanligare, liksom att man lägger till pronomen på hemsidor, i e-postunderskrifter och så vidare. Mycket tyder på att pronomen i tredje person singularis börjar påminna allt mer om personnamn till sina egenskaper – de är alltså inget man kan anta, utan man måste ta reda på dem.

Könskategorier, förnamn och pronomen är tre exempel på områden där svenskan och icke-binära identiteter ibland hamnar på kollisionskurs. Vi behöver olika strategier för att icke-binära personer ska kunna ge uttryck för sin identitet på svenska, och för att vi ska kunna referera till dem utan att felköna.

Språket utvecklas

Fastän vi har en tendens att tänka oss att de regler vi lärde oss under skolans modersmålstimmar är huggna i sten är språket i själva verket både flexibelt och föränderligt, och det ger stort utrymme för kreativitet. Svenskan har också tidigare anpassat sig till samhällsförändringar och det verkar som om införandet av hen banar vägen i fråga om icke-binära.

Huvudsaken är att vi som språkvetare och språkbrukare lyssnar på dem som frågan gäller, det vill säga de icke-binära personerna själva. Att använda språket är att utöva makt, och då gör man alltid klokt i att respektera andras självbestämmanderätt och önskemål.

Foto: privat

Alexander Rancken
doktorand i svenska språket, Åbo Akademi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*