Filmåret 2018
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Årets mest porträttlika: Rami Malek
Personligen var jag inte såld på Queen-biografin Bohemian Rhapsody, en medioker och ganska tunn berättelse om rockbandet Queen och särskilt frontmannen Freddie Mercurys uppgång och fall.
Vad som stod ut var däremot Rami Maleks enastående tolkning av Mercury. Han är porträttlik och rör sig vant på scenen men Malek härmar inte bara utan fyller Mercury med komplexitet och smärta – något filmen tyvärr inte klarar av att förvalta.
Årets öronmask: Shallow
Det händer utan att jag ens märker det. När jag lagar mat, väntar på spårvagnen, duschar.
Ur min mun kommer det: in the sha-ha, sha-la-low, in the sha-sha-la-la-la-low.
Låten Shallow från Bradley Coopers version av A Star is Born har etsat sig fast i min hjärna och vägrar släppa taget.
Filmen i sig är ett melodrama som fångar en med passion och en imponerande prestation av Lady Gaga, tills luften går ur och Coopers ego tar över nånstans i mitten av filmen.
Men den där låten, den fortsätter jag nynna vare sig jag vill det eller inte.
Årets animation: Spider-Man: Into the Spider-Verse
En animerad film om hur ett hål öppnar sig och det plötsligt dyker upp ”spindelpersoner” från andra dimensioner – vem hade trott att det var en vinnande premiss?
Men Spider-Man: Into the Spider-Verse, om den unga Miles Morales som tvivlar på sin superhjälteförmåga, är möjligen den bästa Spindelmannen-filmen som gjorts. Den är rolig, snygg och framförallt full av livsglädje och hjärta.
Årets charmigaste: Nothing Like A Dame
Premissen är utsökt: vännerna och tillika adlade brittiska skådespelarlegenderna Maggie Smith, Judi Dench, Eileen Atkins och Joan Plowright träffas, dricker te och pratar om livet och karriären. Det är rakt och osentimentalt, med mycket torr humor och självdistans. En film som får en att le en och en halv timme i sträck.
Årets överraskning: A Quiet Place
John Krasinskis regidebut A Quiet Place handlar om en familj som försöker överleva i en postapokalyptisk framtid där hotbilden består av varelser med extraordinär hörsel.
Vad som kunde ha blivit en inte-så-skrämmande-dussinskräckis är istället ett välspelat och gastkramande familjedrama som kanske inte håller hela vägen men som lyckas överraska ordentligt på vägen.
Årets land: Sverige
Vår granne i väst levererade inte bara en utan två utsökta filmer detta år. Ali Abbasi filmatiserade John Ajvide Lindqvists novell Gräns och skapade ett egenartat drama om en gränsvakt (en superb Eva Melander) som kan lukta sig till människor som döljer något.
Gabriela Pichlers följde å sin sida upp dunderdebuten Äta, sova, dö med Amatörer, en komedi om den fiktiva småstaden Lafors som försöker få en tysk billighetskedja att etablera sig i kommunen. Pichler, som skrivit manus tillsammans med Jonas Hassen Khemiri, tar sig an landsbygdens utarmande, kapitalism och rasism men också kollektiv kamp och kreativitet.
Årets trend: svartvitt
Två av årets finaste filmer, Pawel Pawlikowskis Cold War och Alfonso Cuaróns Roma, väljer att berätta i svartvitt. Den ena är ett bitterljuv kärleksdrama med kalla kriget som fond och den andra en uppväxtskildring i 70-talets Mexico City. Bägge är visuellt slående och ja, färgstarka.
Martina Moliis-Mellberg
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.