Ett slags farväl

Nu när Avengers Endgame har nått biograferna säger Marvel Cinematic Universe (MCU) farväl till sin första kull med superhjältar.

Det i sig är en sanning med modifikation; Black Widow hör till exempel till originalsextetten, men det har länge ryktats om en solofilm och senaste budet är att produktionen inleds nu under sommaren. Men tanken är i alla fall att Iron Man, Captain America, Thor, Hulk och Hawkeye stiger åt sidan och ger plats åt en ny generation hjältar från och med nu.

Med Kevin Feige i spetsen har Marvel och MCU dominerat inte bara superhjältegenren utan hela bioutbudet. Sedan den första Iron Man-filmen 2008 har det blivit 22 filmer, i snitt två per år. Det är ett imponerande omfång, unikt i sitt slag.

Visst har vi stött på omfattande filmserier tidigare (Star Wars, James Bond m.fl.) men aldrig en som så till den grad vävt ihop berättelserna och simultant utvecklat så många karaktärer. Alla filmer har inte varit bra, och vissa har varit direkt usla (The Incredible Hulk, Iron Man 2, Thor: The Dark World) men det finns tillräckligt många guldkorn för att förlåta snedstegen. Här är några:

Captain America-trilogin: Otippat nog har den stoiske Cap (Chris Evans) visat sig vara Marvels mest underbyggda och sympatiska hjälte, och något av MCU:s pumpande hjärta, mycket tack vare Evans fina prestation. Samtliga tre filmer (The First Avenger, The Winter Soldier, Civil War) har en distinkt ton och känsla, ja även den underskattade ettan. Dessutom finns det belägg för att hävda att Civil War är den (inofficiellt) bästa och mest underhållande Avengers-filmen av dem alla.

Guardians of the Galaxy: När den första GotG-filmen kom var den en frisk fläkt som till synes hade allt; humor, hjärta, självdistans, ett fenomenalt soundtrack, en talande tvättbjörn och ett sympatiskt träd. Det behövdes för att balansera upp de mer seriöst sinnade filmerna, och visade att även mer obskyra superhjältar kan bära en berättelse, om det bara görs på rätt sätt. Med Chris Pratt i spetsen bjöd dessa beskyddare på något nytt och verkligt underhållande. Tyvärr tog uppföljaren samma koncept och gjorde det större och vräkigare, snarare än att utveckla det.

Thor: Ragnarok: Att para ihop Thor (Chris Hemsworth) med Hulken (Mark Ruffalo) är på papper den sämsta idén någonsin. De två första Thor-filmerna hör till de sämsta i Marvels uppsättning och lyckas ändå vara snäppet bättre än The Incredible Hulk (då med Edward Norton i huvudrollen). Att Taika Waititi med de förutsättningarna lyckades göra en av de bästa och mest egenartade MCU-filmerna måste kallas ett mirakel. Med Cate Blanchett som förfördelad, bitchig antagonist och Jeff Goldblum som säregen diktator på en skräpplanet med gladiatorspel visar den att kitschigt och queert är rätt väg för både asaguden och hans arga, gröna vän. Vem visste att Thor kunde vara rolig?!

Black Panther: Den enda Marvel-filmen som verkligen har lyckats förankra sig i den riktiga världen. Det ligger visserligen i superhjältefilmens DNA att driva en pro-humanistisk agenda men Ryan Cooglers Black Panther nöjer sig inte med att kämpa för det universellt goda utan närmar sig något mer uttalat politiskt. Filmen stoltserar dessutom med MCU:s  mest komplexa antagonist vars motiv är lätta att förstå och till och med sympatisera med (även om tillvägagångssättet lämnar övrigt att önska).

Captain Marvel: Det är inte den bästa MCU-filmen, men den första med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen och efter 20 filmer var känslan både ”äntligen” och ”det var på tiden”. MCU slogs dessutom av DC vars Wonder Woman nådde bioduken ”redan” 2017 så det mest banbrytande med Carol Danvers är faktiskt inte hennes kön utan att hon slipper en kärlekshistoria. Det är dock eventuellt än mer progressivt och subversivt – en kvinna som fokuserar på sitt jobb och sina vänskapsrelationer utan att så mycket som titta trånande mot en man är en sann raritet inom populärkulturen.

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*