Ett privilegium att få möta nya människor och kulturer

“To be a scientist is being poor but living like the rich”. Dvs att vara forskare är att vara fattig, men leva som de rika.

Detta konstaterande, av en för mig tidigare obekant irländsk professor, har stannat hos mig sedan det uttalades under en gemensam taxifärd mellan Constanta och Bukarest en het julimorgon för ca 12 år sedan.

Påståendet kan i första anblicken verka lite överlägset och arrogant, men den underlydande meningen var uttalat med största ödmjukhet.

Min nyfunna vän var genuint tacksam över att ha fått möjligheten att arbeta med forskning och utbildning under många år. Han lyfte fram förmånen att träffa nya människor och genom dem bekanta sig med främmande och andra kulturer, sätt att tänka och förhålla sig till sin omgivning.

Vi hade båda varit inbjudna till en mindre konferens vid Svarta havets kust där vi diskuterat forskningsfrågor och nätverkat.

Det är ännu lite oklart för mig ifall konferensorganisatörens målsättning, att skapa nya nätverk till europeiska aktörer, blev uppfylld, men för mig blev resan på många sätt en bild av det privilegium som forskningsvärlden kan i sin bästa stund erbjuda. Constanta, den Rumänska pärlan vid Svarta havets kust gav mig nya insikter i den historia och den kultur som det gamla östblockslandet Rumänien uppvisade.

Rumänernas strävan att frigöra sig från sin historia, konkretiserad via en brittisk företagare som under en vinprovning berättade om utmaningarna med att ta över en statlig vingård och transformera den till ett modernt vinproducerande och –exporterande företag.

I medlet av 90-talet, då jag inledde mina doktorandstudier, reste jag med jämna mellanrum till Vilnius för att göra experiment.

Jag blev snabbt vän med en Litauisk kollega Vygantas. Han kom att fungera som min guide till Litauens närhistoria under många och långa middagar och promenader genom det gamla Vilnius under flera år.

Det första stället han tog mig till var torget utanför parlamentsbyggnaden där han uppenbart rörd berättade om kvällen den 13:e januari 1991 när han tillsammans med tiotusentals andra Litauer hade samlats för att uttrycka sitt stöd för den Litauiska regeringens frihetssträvanden samtidigt som de ryska pansarvagnarna dånade in under torget via den underjordiska vägtunneln.

Under de kommande besöken återkom vi flera gånger till dessa händelser och hur stort trauma frihetskampen sist och slutligen blev för Litauerna.

Jag skulle aldrig ha förstått ens hälften av den berättelse som har format det moderna Litauen utan mina promenader och middagar med Vygantas.

Sällan konkretiseras dock mötet mellan kulturer så starkt som via gemensamma måltider. Att dela en måltid med en vän från en annan kultur öppnar alltid nya insikter.

Genom att äta och dricka det mest lokala och genuina så öppnas det upp, förutom nya smakkombinationer, även för mera privata diskussionsmöjligheter om hur den vanliga människan har det.

Sällan har jag lärt mig så mycket om främmande kulturer som i diskussionen kring ett middagsbord. Om vikten av kimchi i det koreanska köket. Vikten av symboliken i den rituella festmiddagen som den pensionerade fysikprofessorn i Kyoto bjöd sin äldsta vän, den nyaste vännen (jag) och den vän han hade lärt känna tidsmässigt mellan oss på en fin restaurang i Giondistriktet i Kyoto.

Det vardagliga och familjära tilltalet och uttrycksformen i USA, vikten av lokalproducerade råvaror i Italien och köttbullarna på Ikea.

Måltiderna är också ett utmärkt ställe att studera samhällsstrukturer och relationer.

Genom att observera vem som bestämmer vad som äts, vem som beställer, tillreder och serverar samt vem som sköter om sällskapets trivsel ger en utmärkt insyn i hur samhället ser ut i stort.

Hierarkier blir tydligare och maktstrukturer kan bättre förstås.

Det är i det lilla mötet mellan människor som insikterna formas kring hur andra tänker och har det. Mötet kring middagsbordet och reflektionerna om omvärlden och vår egen relation till oss och våra medmänniskor.

Då känns den nationalistiska diskursen att Finland är först och främst till för finländare något malplacerad. Att vi helst skall stänga våra gränser så att vi inte ens kan bli utsatta för influenser från andra kulturer.

Endast genom att utsätta oss för möten med andra kulturer kan vi bättre förstå både oss själva och varandra. Möten som leder till nya berikande insikter, till ett rikare liv!

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*