Essä: När Svenskfinland skulle moderniseras var hemmet och kvinnan i fokus
Bostadsföreningen för svenska Finland hade som målsättning att stoppa den så kallade ”flykten från landsbygden” i de svenskspråkiga regionerna i efterkrigstidens Finland.
Det här skulle ske genom att ge husmor ett modernt hem med bättre arbetsförhållanden.
För det var hon som skulle förankra de finlandssvenska familjerna vid torvan och slå vakt mot förfinskning och socialism.
År 1938 var ett dystert år för alla ivrare av bostadsförbättringar.
En stor undersökning av boendestandarden på den finländska landsbygden visade på stora missförhållanden.
En femtedel av husen var i uselt skick och bekvämligheterna få. Exempelvis hade endast 4 procent av hushållen i de 57 undersökta kommunerna vattenledning.
Trångboddheten var utbredd, det var inte ovanligt att 12 personer delade på en tvårummare på 30 m2.
Det säger sig självt att de som kunde sökte sig till bättre levnadsförhållanden.
Sedan tidigt 1900-tal hade inflyttningen till städerna och emigrationen ökat i rasande takt och i tidningarna debatterades fenomenet som ”flykten från landsbygden”.
Det som utmärkte flykten under 1920- och 30-talen var att den leddes av kvinnor. De lockades av arbete i fabrikerna och lättskötta lägenheter med rinnande vatten och avlopp.
Situationen i Svenskfinland var inte lika illa som i övriga landet, men här hade migrationen en politisk konsekvens. Vartefter gamla hemman köptes upp av finskspråkiga förändrades bygdernas språkförhållanden.
Och de som flyttade till städerna lärde sig snart prata finska och speciellt industriarbetarna befarades börja rösta rött i stället för svenskt.
Under senhösten 1938 gick flera finlandssvenska organsiationer samman och grundade Bostadsföreningen för svenska Finland r.f.
Föreningen skulle främja en rationell bostadskulturs utveckling, öka samarbetet mellan organisationer inom bostadsfrågan och få till stånd ”ökad ordning och trevnad i svenska Finland”.
Kärnan i verksamheten var föreningens arkitektkontor. Här arbetade arkitekterna Eva Kuhlefelt-Ekelund och Marianne Granberg med att planera typhus som var speciellt anpassade för de finlandssvenska behoven.
I praktiken var det främst moderniseringar av äldre bostäder som sysselsatte arkitektkontoret då få hade råd att bygga nytt.
Själva husen var rätt typska representanter för efterkrigstidens frontmannahus.
Det speciella var hur man saluförde arkitekturens koppling till en finlandssvensk identitet. Inom den arkitekturhistoriska forskningen är relationen mellan arkitektur och identiteter ett växande forskningsområde.
Föreningen använde ofta bilder av ett dåligt och ett bra exempel för att tydliggöra sina åsikter. På dessa bilder ur föreningens skrift ”Bättre bostäder på landsbygden” från 1940 förklarar man varför den äldre villaarkitekturen var dålig medan den moderna, låga bostaden var idealet.
Byggnader har historiskt sett använts för att förmedla budskap om byggherrar eller användare. För att få bättre kunskap om arkitekturens betydelse i både sin samtid och nutid undersöker man vilka dessa budskap är.
I fallet med Bostadsföreningen blir det intressant att granska hur man försökte påverka den finlandssvenska minoritetens identitetsuppfattning.
Genom att lära ut hur man skulle bo på rätt sätt skulle föreningen samtidigt bidra till finlandssvenskarnas gemenskapskänsla.
Till sitt yttre skulle husen passa in bredvid de gamla bondgårdarna, trots att de var tydligt modernistiska i sin stil.
Hemmets hjärta var den storstuga som de flesta av husmodellerna hade. Här skulle familjen umgås i vardag och fest medan mor hade en effektiv arbetsstation i en del av rummet, i stället för att stå ensam i det separata kök som var modernt vid tiden.
Rinnande vatten, avlopp, fasta väggskåp och arbetsbesparande lösningar skulle göra hennes arbete drägligare.För höjandet av folkhygienen var det noga att alla hade separata sovrum, åtminstone skulle föräldrar, flickor och pojkar sova för sig.
Ett litet tvättrum var viktigt av samma orsak, liksom praktisk förvaring för kläder och textilier. Alla dessa drag ansåg föreningen att var speciellt utmärkande för den finlandssvenska boendekulturen.
Eftersom allmänheten inte var med på noterna behövde föreningen lära ut dessa värderingar. Bostadsföreningen höll årliga bostadsutställningar och syntes flitigt i tidningspressen.
Dessutom samarbetade man med andra föreningar, framför allt med Marthorna och Folkhälsan.
Om du äger en äldre version av marthas kokbok kan du se efter om det i den finns bilder på hur ett hem skall inredas eller hur städskrubben skall ordnas.
De här bilderna producerades av bostadsföreningen och fick stor spridning genom kokboken. Signe Bäckström var Marthaförbundets huvudkonsulent och hon engagerade sig från början också i Bostadsföreningen.
Hon erbjöd sig att ta med föreningens miniatyrmodeller och ritningar då hon föreläste för marthorna i svenskbygderna. Flitig var hon, under år 1946 höll hon 203 föredrag av vilka 101 handlade om bostadsförbättringar.
Totala mängden åhörare beräknades vara 7500. I Åboland reste Bäckström runt med Folkhälsans båt ”Lyckoslanten” somrarna 1948–1950 och förevisade miniatyrmodeller och ritningar.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.