En stund i domkyrkans famn

Anna Edgren. Åu-foto

På väg till eller från jobbet går jag ibland upp för de många trapporna till Åbo domkyrka och in bland turisterna. Oftast gör jag det med tanken att ta mig en lugn stund i kyrkbänken, att ”stilla mig” som det heter lite så där högtidligare. Det är en skön kontrast att komma från trafikbrus och vardagstempo in under domkyrkans valv.

Ibland för mig benen upp för domkyrkotrapporna mest med frågetecknens kraft. Jag kanske inte har den där klara känslan av att vilja ha en stunds vila i katedralen, utan mera känner en odefinierbar längtan efter någonting eller en känsla av att vara vilse i vardagen och livet. Det är okej, jag bara kommer som jag är mitt bland egna och andras förväntningar, misslyckanden och fåfängligheter.

Fast det inte alltid är så tyst mitt i domkyrkovardagen med småpratande besökare och arbetande vaktmästare upplever jag ofta ändå en stillhet där i nationalhelgedomen. Bänkarna är inte speciellt bekväma, men de är hemvana ända sedan jag var barn och ovanför mig höjer sig valv efter valv av historia och andlig längtan.

Kyrkobyggnaden runt omkring mig ramar in mig i nuet, men skapar också en djupare tidskontext. Sedan de här kyrkväggarna med möda byggdes under hundratals år har här suttit generation efter generation med glädjeämnen och sorger, ivrigt troende blandat med mindre tvärsäkra. Allvarliga långfredagsgudstjänster, kvittrande sommarmässor och hjärtslitande jordfästningspsalmer har ljudit under valven följda av jublande bröllopsmusik, den katolska tidens rökelse och helgonaltaren har bytts ut mot vitare väggar och nyare tider.

Allt det där får mig att lyfta blicken från mig själv, det ger perspektiv. Jag får inte svar på allt jag funderar på, men märker i bästa fall någon slags ro som jag sedan kan ta med mig under dagen. Där under den generösa takhöjden kan jag drabbas av allmän förundran inför livet och dess labyrinter, inte sällan ackompanjerat av en påminnelse om att allting handlar inte bara om mig här och nu, det finns större sammanhang.

Där mellan domkyrkans pelare och väggar känner jag mig både liten och stor. Jag förnimmer både mig själv och tidigare generationer i den fuktiga doften av stearin och gammalt murbruk.

Kyrkorummet blir som en famn för den jag är just nu, oberoende av hur duktig eller bristfällig jag är. Lite så där som kyrkan och församlingen i bästa fall kan vara, en famn för oss alla precis sådana som vi är.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*