En gemensam dröm


Under en kort tid har jag mer än en gång fått sitta i Åbo vackra uppståndelsekapell för att ta avsked av personer som varit betydelsefulla för mig.

Vi som varit där har fått lyssna på församlingens kyrkoherde som i varma vändningar kunnat göra den avlidna levande för oss. Det har känts bra att ta avsked på det sättet.

Stunderna i kapellet har gett mig anledning att fundera över det faktum att vi alla en gång måste dö. Och jag konstaterar att vi har ett fantastiskt stöd i den kristna traditionen.

Kanske det är det som gör att vi i Finland fortfarande håller en luthersk begravning för över 90 procent av alla som dör, trots att totalt endast 70 procent av befolkningen hör till den lutherska kyrkan?

Det är förstås en brokig skara människor som våra präster viger till gravens ro. En del har varit kyrkligt aktiva och trosvisst berättat för andra om en levande tro och en dröm om att en gång få delta i ett himmelskt gästabud.

Andra har varit mycket förtegna, ofta deltagit i julkyrkan, men sällan eller aldrig yppat sina innersta tankar och känslor. Ifall gudstron någon gång kommit på tal, så har kanske tvivlet skymtat fram. ”Det eviga livet är väl bara en dröm.”

Enkätundersökningar säger att under hälften av finländarna anser sig tro på Gud, och fyrtio procent anser att döden är slutet på allting.

Ändå fylls uppståndelsekapellet när någon gått bort. I första hand kan det te sig underligt. I vår lutherska kyrka har man ofta betonat betydelsen av just den enskilda personens egen tro och övertygelse.

Vår bild av vad det vill säga att vara kristen färgas ofta av tanken att det gäller att ha en klar och tydlig egen tro. Man föreställer sig att det är väldigt viktigt att man dör med en fast personlig tro.

En tanke är att just det skulle ha avgörande betydelse för ens eviga väl. Kan då inte begravningen te sig mera skrämmande än befriande för många av oss?

När jag nått så långt i mina tankar lyssnar jag till hur prästen i sitt tal gör den avlidna levande för oss närvarande. Det viktiga är det liv som levts, inte frågan om tro eller otro.

Det här får mig samtidigt att se det värdefulla i att talet vid jordfästningen kan förbigå den dödas gudstro. Det är inte den avlidnas personliga tro som bär upp det hela.

Det som bär, det som drömmen om evigt liv vilar i, är den rit som alla vi som finns där tar del i.

En handfast tro behöver inte finnas hos varje enskild människa. I den kristna traditionen har det alla tider ingått ett element av ställföreträdande tro.

I vissa samfund är det munkar och nunnor som på ett speciellt stått för en stark tro i sin egen vardag. Deras fasta övertygelse har hjälpt andra att kämpa med sitt tvivel.

Den tron har fått bära också dem som inte har ett intensivt fromhetsliv. Det känns befriande att vi inte behöver förlita oss på styrkan i den egna personliga tron.

Allt som ingår i stunderna i uppståndelsekapellet blir då centralt. Hela jordfästningsritualen handlar om att vi bärs av en gemensam tro.

Vi får dö, burna av en mänsklig gemenskap som genom två tusen år bevarat drömmen om ett liv efter döden. I den gemenskapen lever också hoppet att drömmen är sann.

Tage Kurtén
Pensionerad professor i teologisk etik med religionsfilosofi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*