Efterfrågas: mord och enformighet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Måste finnas en gräns för hur många gånger man kan reprisera Wallander. Trodde man. Men så länge det finns intresse av att klistra reklam på honom och filmerna kommer de antagligen att snurra på.
Fastän samspelet särskilt mellan Krister Henriksson och Johanna Sällström, som spelade dottern Linda i ett dussin filmer, är suveränt och subtilt, finns det en punkt när man är mätt.
Ser en repris (i repris!), kommer inte ihåg brottet och straffet, men minns någon som cyklade på en skogsväg och Lindas frustration över pappafyrkantigheten.
Hur många kriminalare med familjestrul och operaintresse och med slarvig bilkörning finns det egentligen? Nu är de på väg ut. Till sist tröttnar också de som säljer grillkorv och försäkringar och dåligt ihopsydda tröjor med hjälp av alla polisserier i spektret.
Ut med de äldre männen. In med yngre kvinnor med andra egenheter, gärna en riktig diagnos. Vet inte vad jag ska säga om Saga i ”Bron”, men köra bil kunde hon. Hennes bil var uttalat förförisk.
Nu väntar jag på detta: en serie där vi får lära känna Saga som ung. Där skulle det finnas att bita i, om man får döma av antydningarna vi redan fått i ”Bron”. Rätta mig om jag har fel i att det inte blir något!
Wallander som ung ska vi snart få se. Skådespelaren är redan utsedd, och manusförfattaren. Det är en ära, sa nån av dem, kanske båda. Kanske har jag annat spännande att syssla med när premiären sker, jag hoppas nästan det.
Nyfikenhet finns ju. Men är det inte lite vridet att en stor del av underhållningen ska bestå av psykologisk spekulation kring fiktiva poliser (nu också kring deras ungdomsår)?
Unga kommissarie Morse har vi redan här. Han har travat på i många säsonger redan, jag trillade av direkt. Kanske för att jag inte kan skaka av mig John Thaw som var den gamla och den första, och som hade en butter karisma som fungerade också utan operatillägg. Bilen, relationssubstitutet, var ett måste.
Det som intresserar i berättelsen om unge M. är var operavurmen riktigt tog fart. Det kanske har avverkats redan.
Låter tanken leka med Wallanderhistorien, den unga. Vid vilken ålder kommer den att börja. Puberteten? Förskolan? Wallander som baby? Visst kan vi få ett foto på det? Men jag tror inte att jag vill vara så personligt bekant med just den här Kurt. Det verkar lite torftigt.
Det krävs också en stor skicklighet att hitta en ram som verkar plausibel för Ungdomskurt. Och en synvinkel. Det är ju nånting med berättarsynvinkel i deckare med poliser i huvudrollen som blir så enformigt. Och att det just är enformigheten som är efterfrågad – ännu mer enformigt.
Vaknade i stället till när jag hörde berättelsen (Radioföljetongen, SR!) om en annan klassisk mordutredare (fast han utredde bara ett mord och inte åttio, som Morse) tillföras en ny berättarsynvinkel och en riktigt ung ålder. En minusålder, om man använder bankspråk.
I Ian McEwans bok ”Nötskal” får man höra en ofödd berättare vittna om hur han sett sin mor och hennes älskare begå giftmord på barnets far. En Hamlethistoria förstås. Modern miljö! Det riktigt gastkramande är att han, Hamlet, är en (nästan) allvetande berättare, och att romanen slutar precis i stunden han föds, och hans svekfulla moder måste besluta om hon ska ta hand om honom eller inte.
Varför släpar jag in den urgamla Hamlet här? För att världslitteraturen verkar hålla oss med alla rafflande mord vi behöver. Och de kan granskas från alla håll och kanter. De sorgsna operaberoende poliserna som nu får sparken kan ha förstått det.
Signaturen ACS återkommer varje onsdag
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.