Efter valet (måndagkväll)

Så är det över och jag sitter på flyget till Bryssel. Längre bak i kabinen har jag största delen av mitt team. Det är bara (och det är egentligen inte så bara) Elisabet (Rantschukoff), som tidigt på morgonen har kört upp till Vasa. Det var hennes och mitt tredje Europaval – och vi kan väl vara ganska nöjda med slutresultatet. Från valet 2009 har vi nästan fyrdubblat antalet röster. För den som vill ha exakta siffror ser förhållandet ut så här 14 044 – 29 335 – 46 448.

Finns det någon hemlighet i det här resultatet? Egentligen inte. Politik handlar om att skapa och upprätthålla förtroende. Vi talar en hel del om sociala medier och på gott och ont spelar de naturligtvis en otrolig roll. Men det är inte sociala medier som avgör. De fungerar i bästa fall som förstärkare, men förstärkare av vad?

Det jag har trivts med – och som jag fortfarande trivs med – är lite topelianskt: det är att rita och berätta, att förklara, att på nytt och på nytt känna efter om ett argument är hederligt eller bara politiskt överdrivet och överspelat. Det handlar alltså på sätt och vis om politikerns hederlighet inför sig själv. Det är med dina egna ord ringande i öronen du somnar in på kvällen och vaknar upp varje morgon. Och öronen är ganska känsliga organ. De känner igen när du glider bort från ämnet eller när du slätar över.

Det är det här du prövas på Pappadagiset i Malax, på Four C i Dalsbruk eller på torget i Helsingfors. På dagens nyspråk heter det ”streetcred” – trovärdighet på gatan. Den uppstår inte av sig själv.

Politik handlar – sist och slutligen – om ögonkontakt. Och det just där hemligheten ligger. Politik och samhällelig påverkan har under årtiondenas gång blivit allt mera formaliserat, automatiserat och byråkratiserat. Under de senaste åren dessutom medialiserad. Allting finns på Facebook, på Twitter, på Instagram, på Snapchat. Men livet finns där ute.

Under valkampanjens sista dag använde jag i Helsingfors 23 minuter för att för en nyfiken medborgare förklara – och rita upp – hur beslutsprocessen i EU fungerar och hur den kunde se ut i en pressad och nödvändig situation. Var det väl använda minuter? Om jag använde 23 minuter för att övertyga varje myndig medborgare i Finland skulle det ta mig 180 oavbrutna år. Det är alltså en omöjlig uppgift, men ändå hävdar jag att dessa 23 minuter var väl använda. Det tvingade mig att hitta på och finna ord för en förklaring som kunde tänkas hitta hem hos min diskussionspartner. Det är det jag kan! Det är just den här känsligheten för ordens inneboende betydelse jag har fått i fadersarv.

Det är en sällsynt gåva, en egenskap som egentligen inte är min förtjänst men som jag bär med mig – och som jag kunde missbruka eller använda för mina medmänniskor. Väljarna har gett mig fem år till. För Europa – och för Finland – kan det vara avgörande år. Jag har alltså fått någonting enastående – en möjlighet att försöka påverka Europas riktning. Förstår jag riktigt hur stort det är…

Och det började ganska smått. I något skede i den gamla mellanskolan – högstadiet i nuvarande språkbruk – blev en av mina klasskamrater (jag tror att han hette Martin Stenvall och bodde på Nylandsgatan) anklagad för någonting han säkert inte hade gjort. Jag tror inte att jag hann tänka, än mindre tänka efter. Jag måste bara stiga upp och säga att det inte var så. Och läraren – Nisse Blomberg – trodde mig och bad om ursäkt för sin orättvisa beskyllning. (Och det var inte heller vanligt, men Nisse var en enastående lärare som aldrig hade hunnit studera färdigt.) Det handlade alltså om förtroende. Det handlar allt om fortfarande. Det handlar om att stiga upp och säga och att vara betrodd!

Jag är alltså en lycklig människa – på väg till Bryssel!

Med en stor tacksamhet.

Nils Torvalds

Europaparlamentariker (SFP/ALDE) sedan 2012

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*