Efter natten kommer dagen

I dag  firar vi lidandets söndag. Eller firar är nog fel ord. Vi firar gudstjänst och uppmärksammar lidandet. Vi har kommit mer än halvvägs i fastan, tematiken fördjupas och mörknar. Vi skymtar långfredagen och korset på Golgata.

I mitt arbete som präst möter jag människor som lider. Det är en del av det jobb jag är kallad att utföra. Det är kanske det viktigaste och det absolut svåraste för mig som präst. Inför lidandet blir vi alla små. Jag kan inte ta bort lidandet. Jag kan inte bota sjukdomen.

Jag kan inte överta ångesten. Jag kan inte lyfta bort bördan. Det enda jag kan göra är att vara en medmänniska som ser och bekräftar, som uthärdar det svåra tillsammans med den som lider och som knäpper ihop mina händer och ber.

Lidandet har ingen mening, det är meningslöst. Vi får inga svar på frågan varför och en del drabbas värre än andra. När det är som värst stämmer vi kanske in med Jesus ord på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Var finns Gud eftersom vi lider? Eller finns Gud eftersom vi lider?

Jag har inget svar på lidandets problem. Men jag vet inte om jag skulle uthärda lidandet utan tron på Gud. Tron på Gud som gråter med mig när allt är gråt, som bär mig när jag inte orkar, som vet hur det känns, som själv har sår.

När livet går sönder ber jag kyriebönen: Herre, förbarma dig över oss. Kristus, förbarma dig över oss. Herre, förbarma dig över oss.

Jag använder samma ord som den blinde tiggaren Bartimaios som hörde att Jesus var på kommande. Kyriebönen rymmer min ångest, min förtvivlan, min sorg, mina rädslor, mina allra svartaste tankar. Den slätar inte över. Den låtsas inte som om ingenting skulle ha hänt. Den är inte likgiltig. Den kan viskas eller sjungas eller ropas. Eller suckas då när jag inte förmår annat.

När jag är mitt i kyriesmärtan är det svårt att skymta ljuset. Men fastän jag inte orkar hoppas, orkar se det, så kommer det. Efter natten kommer dagen. Efter vintern kommer våren. Efter långfredagen kommer påskdagen.

I gudstjänsten övergår kyriebönen i gloriasången. Glädjen över att livet blir bra igen. Inte likadant som förut. Men bra på ett annorlunda sätt. Genom sprickorna kommer ljuset in. I gloriasången finns också insikten och tacksamheten över allt gott som finns i mitt liv. Lidandet ger perspektiv och lovsången bryter fram.

Mia Bäck

Kyrkoherde, Åbo svenska församling

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*