Förflytta dig till innehållet

Drömfabriken: Game, set, match

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Martina Moliis-Mellberg
Filmkritiker och frilansande kulturskribent.
Varannan vecka skriver hon om film i ÅU.

Som bäst spelas semifinalerna i tennistävlingen US Open, den sista av årets fyra Grand Slam-turneringar, och finalerna går av stapeln imorgon och på söndag. Den som sörjer att följande Grand Slam är först i januari kan trösta sig med att filmvärlden har fått lite tennisfeber just i år.
Det är inte bara en utan två storfilmer som fokuserar på den ädla sporten nu under hösten, dock med mycket olika matcher i fokus.

Först ut är svenskproducerade ”Borg” (Finlandspremiär 13 oktober, här med titeln Borg/McEnroe), en slags Björn Borg-biografi med siktet inställt på den legendariska Wimbledonfinalen 1980, då 24-årige Borg jagade sin femte titel och 21-årige John McEnroe sin första. Matchen anses ofta vara den bästa finalen i Wimbledons historia, med endast Federer-Nadal 2008 som nära konkurrent.

Rivaliteten mellan Borg och McEnroe var särskilt tilltalande eftersom spelarna till synes var varandras motsatser. Borg var samlad och tystlåten, McEnroe gapig med ett hett temperament. Det var hjälten och skurken. Eller ”Ice Borg” och ”Superbrat” som de också kallades.

Filmen varvar matchen med tillbakablickar från Borgs uppväxt. Den tar oss bland annat till den berömda garageporten i 60-talets Södertälje där en ung Borg övade sin backhand. Sverrir Gudnason gör rollen som Borg och Shia LaBeouf tar sig an McEnroe. Flankstöd får de av Stellan Skarsgård som tränaren Lennart Bergelin och Tuva Novotny som Borgs blivande fru Mariana Simionescu. Den unge Borg spelas av ingen mindre än tennisspelarens egen son Leo Borg.

Filmhöstens andra tennismatch är av en annan sort. I ”Battle of the Sexes” (USA-premiär 22 september) med Emma Stone och Steve Carell är det uppvisningsmatchen mellan Billie Jean King och Bobby Riggs 1973 som står i centrum. För regin står ”Little Miss Sunshine”-duon Jonathan Dayton och Valerie Faris.

1973 uttalade sig den pensionerade tennisspelaren Bobby Riggs nedlåtande om damtennisen och menade att han som 55-åring skulle kunna slå samtliga topprankade damspelare. Han försökte få Bille Jean King att spela mot honom men hon tackade nej så världsettan Margaret Court ställde upp istället. Riggs vann 6-2, 6-1 och fortsatte att öppet göra narr av damernas tennis.
King bestämde sig då för att acceptera utmaningen och vad som följde var en PR-tung livesänd match i Texas, med en vinstsumma på 100 000 dollar. På plats fanns över 30 000 åskådare och 90 miljoner följde matchen på håll.

För Riggs var det hela ett sätt att få uppmärksamhet, men för King var det så mycket större. Det handlade om jämställdhet och om att som kvinna respekteras inom sin sport. Det är talande att det än idag finns män(niskor) som är övertygade om att Bobby Riggs satsade pengar på att King skulle vinna och sedan förlorade medvetet – hur annars skulle en kvinna ha kunnat vinna?
Bille Jean King var sannerligen en pionjär inom damtennisen. Hon var bland annat en av initiativtagarna till det som idag är WTA (Women’s Tennis Association), som grundades efter att King insåg att herrarna tjänade åtta gånger så mycket på sina matcher än damerna. Mycket jobb finns kvar att göra på den fronten, men King flyttade fram positionerna en bit i alla fall. Och Riggs slog hon i tre raka set. Game, set, match.

Martina Moliis-Mellberg
Kulturskribent och filmkritiker

 

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter