Det finns också mycket blåklockor i år

”Jag förstår inte hur det kan ta så oerhört lång tid innan den här sommaren är över.”
Det är en rad – en hel dikt – ur Ola Juléns ”Orissa”, första gången utgiven 1999. Man kan höra honom läsa den själv i ”Örnen och kråkan”, en poesipodd på sajten med samma namn, producerad i Sverige med Magnus William-Olsson som ansvarig utgivare.

Denna upplaga är från 26 juni i år. Tisdagens Hbl vet berätta att ”Orissa” ska ges ut igen, postumt. Författaren dog 2013, drygt fyrtio år gammal. Samtidigt ska ett efterlämnat manus också ges ut. Många har väntat på det.
Nu är vi mitt i sommaren, om man räknar mer matematiskt, att sommaren räcker tre månader. Så har jag alltid tänkt, och inte klockat den efter medeltemperatur eller när medelfinländaren åker ut till sommarstugan första och sista gången.

Priset på sommarstugor har sjunkit med 3 % om man ser till hela landet. Dock inte i Egentliga Finland, där det gått upp lite. Medianpris här för stuga med strandtomt är 145 000 e. Uträknat efter stugköp i fjol.
Vet vad ”median” betyder, så där som man kan fatta ett mattetal. Men när jag ska visualisera stugorna som är dyrare eller billigare räcker fantasin inte till. När det gäller sommarstugor räcker fantasin aldrig till.

Artikelkommentarerna är skrivna i välbekant hårdhänt bästvetarstil. Såna signaturer skulle man ogärna tillbringa tid på en sommarstuga med.
Det oöverstigliga i att samsas på en sommarstuga med obetydliga bekvämligheter är att vissa förvandlas till vandrande kommentarsfält i samma ögonblick man sätter sandalen på yttertrappan. Att leta fram någon som inte blir det – eller att själv kunna avstå från att vara ett sådant – kan ta halva livet. Eller hela.

Och vem har tagit ”Floran i färg”? Skriker ut juliförargelsen, stark som gulmåra. Men den är på mina egna vägar.
Kommer ändå på fri hand ihåg namnet på växten jag plockat som sällskap till gulmåran, mittsommarens själva inkarnation (förlåt så mycket för uttrycket, all vänlig grönska!). Det är hundflokans kusin, bockroten, vars vita flock gör sig fint mot det gula. Det finns också mycket blåklockor i år.

Gulmåra och ”Orissa” går bra ihop. De har samma tydlighet. Samlingen heter ”Orissa” efter en delstat i Indien. ”Jag ville tala från en avsides plats”, sa Ola Julén i en intervju. ”Avsides” hittade han hos Gunnar Ekelöf. Allvaret också.
Ola Julén läser välartikulerat, med avgränsade pauser. Utan patos. Meningarna är avskalade, dikten nära branten. Men hopplösheten blir distinkt. Det är också poesins kompetens: att visa på en magnetism där någon sa att sådan inte fanns. Uppfinna en, om inte annat.

I en essä som publicerades i Expressen 2002 skriver han om minnet av bilder av brinnande hus i krigets Kosovo, om rädsla, saker som äter sig in, en glimt av kärlek, lite sommar:
”Bion [psykoanalytikern Wilfred Bion] skrev om perceptionens förhållande till den psykiska apparaten. Vi talar om det i junikvällen. Du är nära, kanske närmare än någonsin. Det är en respekt utan rädsla, som ett stilla regn om sommaren bara. [ …] Det är sommar, men så många somrar har passerat i mitt liv. Det är sommar, och jag är äntligen vuxen.

Och (ett slags komprimerad julikänsla):
”Jag är rädd, men jag minns inte längre min rädsla. Barndomen är borta. Kvar finns bara att jag rullar nedför landsvägen och sitter bak på din cykel. Att jag håller mig i dig, med ena armen runt din mage, hör gruset knastra under däcken, och jag är vuxen. Det var alltså så här det kändes. Det visste jag hela tiden.”

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*