Det finns motstridigheter i allt det vi tar in – som den slitna meningen om att EU är ett fredsprojekt

Någonstans i själens djup finns det en liten upprorsmakare, som alltid då och då gör sig påmind. Det handlar kanske mest om att det någonstans i vårt undermedvetna finns knutpunkter, som behandlar så kallade kognitiva dissonanser, det vill säga motstridigheter i allt det vi har tagit in under årtiondenas gång.

För det mesta blir vi inte riktigt medvetna om motstridigheterna. De lägger sig i lager på varandra lite som i Nils Ferlins dikt ”Diktens port”: … bild trycker på bild bak ögats lins och ibland får hon svårt att hålla isär vad som var och är …

Men dissonanserna dyker upp. Ibland bara som en tvivlande känsla i magen av att det är någonting som är fel. Ibland som plötsliga insikter och aha-upplevelser.

En av de det-är-fel-upplevelserna hänger ihop med att berättelsen är lite väl vacker eller tillrättalagd. Alltid när jag hör den slitna meningen om att EU är ett fredsprojekt får jag just känslan att det inte riktigt hänger ihop.

Det finns ett vackert och träffande tyskt ord för det: Nachverbesserung – efterförbättring, försköning.

Det är den här försköningen jag har försökt läsa mig in på under de senaste månaderna.

Det har gått långsamt eftersom försöken att hitta mera grundliga förklaringar för det mesta har avbrutits av någonting som måste skötas just då. Men lite resultat kan jag redovisa för redan nu.

Det handlade om kol och koks. Allt kol duger inte till att göra koks och koks behövdes för att tillverka stål. Det var viktigt för Frankrikes stålindustri eftersom all återuppbyggnad och modernisering efter andra världskriget hade stål och cement som beståndsdelar. Men Frankrike fick inte den behövliga mängden koksdugligt kol från Tyskland.

I något skede importerade Frankrike mera kol från Förenta staterna än från det besegrade Tyskland, men valutan räckte inte till. Det var orsaken till att Frankrike ville göra Saar-området till franskt territorium och dessutom ställa Ruhr-området under internationell övervakning.

Den beräkningen stämde egentligen väl överens med den amerikanska så kallade Morgenthau-planen. Hans Morgenthau var en tysk-judisk jurist, som efter 1933 inte kunde återvända till sitt hemland. Han hade gjort upp planen för president Franklin Roosevelt och den förutsatte egentligen att Tyskland skulle förvandlas till jordbruksland utan resurser för nya krig.

Jean Monnet var ansvarig för Frankrikes modernisering och hans ursprungliga plan förutsatte just att Frankrike skulle bli Europas ledande stålproducent.

Sen kom det kalla kriget. Förenta staternas politiska ledning insåg att Europa inte kunde försvaras utan att Tyskland utgjorde en central bit i försvaret. Det förutsatte sedan både att Tyskland skulle återskapas som europeisk industristat.

Jean Monnets ursprungliga plan gick i sopkorgen, men han återkom lite senare med en ny version – Kol- och stålunionen. Det var alltså egentligen det kalla kriget som skapade det europeiska fredsprojektet. Det blev EU och Nato.

Nils Torvalds

Ledamot av Europaparlamenet – Renew Europe/SFP

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*