”Det är mord på Sveavägen!”

Fredagen den 28 februari 1986 gick jag sannolikt och lägga mig vid tolvtiden. Troligen läste jag en tjock bok om andra världskriget innan jag somnade.

Samtidigt som jag somnar parkerar Inge Morelius sin bil nära Sveavägen i Stockholm. Han lämnar av tre personer som skall ta ut pengar i en bankautomat. Klockan är närmare 23.20 svensk tid.

Inge trummar på bilratten och ser ut över Sveavägen mot Tunnelgatan. Han ser att det är folk i rörelse så som det brukar vara under en fredagskväll. Hans blick fastnar vid en man som står vid ett skyltfönster på andra sidan gatan. Inge får känslan av att mannen väntar på någon. Han observerar mannen i fem, tio minuter.

Snart promenerar en man och en kvinna förbi mannen. Han tar några bestämda steg mot paret och lägger vänster hand på mannens axel, ur sin högra ficka lyfter han ett vapen och plötsligt smäller två skott av.

Offret faller ner på gatan. Inge följer med hur mördaren stannar vid mordplatsen en kort stund för att ”kontrollera att jobbet blev utfört”, därefter flyr mördaren längs Tunnelgatan, i riktning mot trapporna som leder upp till Luntmakaregatan. Enligt Inge springer mördaren inte utan han joggar lätt och spänstigt och snart har han försvunnit ur sikte. Inge berättar i sitt förhör att mördaren hade uppträtt kallblodigt ”Han agerade bestämt, det var en klar avrättning, ingen tvekan en slakt!”.

Lars Jeppson gömmer sig bakom en arbetsbarack på Tunnelgatan. Han hör hur någon kommer springande på andra sidan om barackerna och snart vågar han sig fram och ser upp mot en flyende person i trapporna mot Luntmakaregatan. ”Han sprang snabbt och tog nästan två trappsteg i taget”. Jeppson stannar kvar en stund innan han vågar följa efter mördaren. Uppe vid trapporna möter han Yvonne Nieminen och Zahir Ahmed. Han undrar om de sett en man springa förbi.

Kvinnan säger att hon sett en man som verkade vara på flykt längs David Bagaresgatan. Jeppson går en bit längs gatan, längre bort ser han en man som försvinner bakom en bil. Jeppson går inte närmare. På vägen tillbaka till mordplatsen meddelar han sina iakttagelser åt en polispatrull.

Leif Ljungqvist kör längs Sveavägen under mordkvällen. Han hör skotten och stannar vid mordplatsen. Framme vid offret är redan några personer och ur Leifs bil kliver Jan Andersson ut och de deltar i återupplivningen av personen, som visar sig vara Sveriges statsminister Olof Palme. Till mordplatsen anländer även Stig Engström. Snart är ambulans och polis på plats.

Sverige och hela världen befinner sig i ett chocktillstånd. Polisen agerar inte rationellt, inga vägspärrar läggs upp och trafiken från och till Stockholm löper normalt. Hamnar och flygfält är öppna.

Mordplatsen spärras inte av ordentligt. En mordutredning tillsätts och en uppsjö av spår uppkommer och hela notan för utredningen ligger idag på närmare 600 miljoner kronor.

Stig Engström pekades ut som den sannolika mördaren i förra veckan. Det finns ingen teknisk bevisning som binder Engström till mordet. Engström stämplade ut från sin arbetsplats kl. 23.20 enligt eget vittnesmål och Palme skjuts 23.21. Engström återvänder till arbetsplatsen 23.40.

Kriminologen och författaren Leif G.W. Persson berättade i februari att det finns 11000 misstänkta personer med i utredningen. Hans känsla av Engström är att denna inte är mördaren.
Vi får säkert aldrig ett definitivt svar på vem som mördade Palme. En sak är säker, min agent Jan Seger, kommer sannolikt att jaga en mördare i någon framtida bok.

Patrik Berghäll
Författare och utomhuspedagog

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*