Det är mitten av maj

Och det skymmer bara lite fast klockan är tio och närbutiken stänger. Står där lång i ansiktet och utan skorpor till följande dags frukost.

Kvällshimlen är klar med skära och gula slöjor. Kantrar luftströmmarna över mot norr blir det strax så kallt att man tänker på långkalsonger. Och på skolresorna. Dem man företog på 1900-talet.

Vi åkte ända till Sverige och åt Sibyllakorv och såg en uppstoppad häst. Jag hörde för första gången ordet gyllenläder. Det har jag inte så ofta haft användning för, jag skriver det nu, så har jag inte hört det i onödan.

Jag hade en O’boyfärgad vårkappa som hade riktigt fina detaljer, för dåförtiden fanns det en högtstående konfektionsindustri i Finland och formgivningen av ting i vardagen var på väg uppåt. Den var fin och tunn. På fotona ser jag blåfrusen ut, men lite glad också.

Dock höll resan med den uppstoppade hästen som officiell höjdpunkt på att stäckas redan efter en timme på grund av … ja, incidenten är preskriberad för länge sen, jag låter den passera.
Vi, som inte var direkt skyldiga och till varje pris ville fortsätta, samlade ihop all den indignation man kan upparbeta bara under adolescensen. Det är ganska mycket, så bussen gick igång bara på det. Indignationen under adolescensen kan förflytta nästan vad som helst.

Jag minns för lite av museerna vi besökte, mer av glädjen att få röra på oss, åka nånstans tillsammans. Det var innan flygresorna blev tokbilliga, nu reser skolklasser ledigt med flyg. Men också det kommer att förändras, allting gör ju det.

En del av min oregelbundet återkommande flygängslighet beror på att jag inte flög upp mig under adolescensen, men också på kunskapen om att det är så förbenat kallt däruppe, utanför. Tänker nån annan på det?

De kalla stråken strax intill. Snart känns de in på bara benet. Tänker på EU-valet. Unga människor i Finland röstar nästan inte alls i EU-val om man får tro rapporterna. Från röstberättigade upp till tjugofem låg det på tio procent i det senaste. Då är ointresset isande kompakt.

Promenerar mot stan på söndagen, som också är Mors dag och hela familjer rör sig ute utan brådska. Men inga partier som kampanjerar för EU-valet så långt ögat når, utom SFP som står i ett blåsigt hörn vid åkanten och bjuder på kaffe. Det har bra styrka. Jag brukar testa olika partiers valkaffe – inom vissa gränser.

En teoretisk fråga: om de unga vuxna som icke-röstar gav sina röster att användas fritt till dem som är engagerade, sextonåringarna som strejkar för klimatet och åker på demonstrationer i stället för skolresor, gav dem till hela den där svällande adolescensen som stofilsamhället är så rädd för, Gretagenerationen, hur skulle det gå då?

Hör ett inslag där EU-kandidater pratar EU-ärenden, en av dem tillhör ett parti jag röstat på. De är relativt unga. Och vissa uttrycker sig så till den grad abstrakt att de lika gärna kunde säga gyllenläder, gyllenläder, gyllenläder.

Skärp er, snälla! Tio dagar kvar! De populistiska partierna, vilkas kaffe jag aldrig druckit, är ju så mycket klarare! De vill mangrant bli invalda för att sedan kunna ha ihjäl EU inifrån. Det låter barnsligare än sextonåringar, men det är i alla fall tydligt.

Och sen ska Finland vara tillbaka, säger de. Men hur ser det där Tillbaka-Finland ut? Kanske ingen på riktigt vill bo där.
Precis som ingen vill ha Paavo Väyrynens partier längre. Inte ens han själv.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*