Förflytta dig till innehållet

Det är många som frågar sig hur vi kommer att klara oss i en framtid där det exceptionella har blivit det nya normala.

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Jag har nog aldrig talat så mycket om vädret som jag har gjort under den här sommaren, på de olika marknader och torgevenemang som jag som partiledare besökt. Klimatförändringen är verkligen inte längre något abstrakt fenomen, utan även här diskuteras bland annat den exceptionella värmeböljan, de stora skogsbränderna i Sverige, den blågröna sörjan i Östersjön och det finländska lantbrukets kris. I många länder runtom i världen har man redan länge lidit av extrema väderfenomen som orsakat betydligt mer mänsklig och ekonomisk skada. Det är många som frågar sig hur vi kommer att klara oss i en framtid där det exceptionella har blivit det nya normala.
Vi är den första generationen som verkligen ser de konkreta följderna av klimatförändringen, och den sista generationen som har en verklig möjlighet att stoppa den. Problemet är att vi gör för lite och för långsamt. Finlands nuvarande målsättningar gällande utsläppsminskningarna är för låga för att vi ska uppfylla våra förpliktelser enligt Parisavtalet. Vi måste med andra ord öka ambitionsnivån och satsa på betydligt mer på en klimatomställning som syns inom alla samhällssektorer.
Ett centralt steg är att se till att nästa riksdagsval blir ett verkligt klimatval. Hittills har vi i val efter val sett hur frågor som sysselsättningen och statsskulden har fått den absoluta merparten av uppmärksamheten, medan klimatfrågor, natursskydd och hållbar utveckling inte rymts med på agendan. En fråga som har direkt koppling till klimatförändringen är migrationspolitiken. Ifall vi misslyckas med att stoppa uppvärmningen av klimatet, kommer miljontals människor att vara tvingade att lämna sina hem på grund av torka, konflikter om vatten, häftiga oväder och brist på mat. Det finns därför en djupt sorglig ironi i det faktum att samma partier som starkast motsätter sig invandring även är samma partier som motsätter sig ambitiös klimatpolitik och satsningar på bistånd.
Alla partier borde i nästa riksdagsval ta ställning till på vilken nivå Finlands totala utsläppsminskningsmålsättning ska vara. För att Finland ska uppfylla sina förpliktelser enligt Parisavtalet borde utsläppsminskningarna vara minst 60 % till år 2030. Alla partier borde även ta ställning till hur mycket de är beredda att skära ner i de skattestöd som betalas för användande av fossila bränslen inom industri och lantbruk. Finland betalar fortfarande mer stöd för användande av fossila bränslen, än vad vi använder på att stöda förnyelsebar energi. Det är inte vettigt varken ur en klimat- eller näringslivspolitisk synvinkel. Alla partier borde även offentligt redogöra för deras syn på enligt vilken tidtabell man i Finland helt ska slopa användning av bland annat kolkraft, torv och oljeuppvärmning.
Vänsterförbundet kommer att gå till val i april 2019 med klimatförändringen som ett av våra tre centrala valteman. Klimatförändringen är den mest centrala globala framtidsfrågan och vi har verkligen bråttom med utsläppsminskningarna. Vi har inte längre råd att inte diskutera klimatfrågor.
Li Andersson
Riksdagsledamot, VF
Lokala riksdagsledamöter som skriver kolumner i ÅU med jämna mellanrum är Stefan Wallin (SFP), Eeva-Johanna Eloranta (SDP), Li Andersson (VF) och Saara-Sofia Sirén (Saml).

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter