Det är inte nödvändigtvis så att man demonstrerar för att man är en bättre människa utan för att man kanske blir en bättre människa

Andreas Häger.

I fredags ordnades igen klimatstrejk vid Åbo domkyrka.

Jag har inte deltagit i särskilt många demonstrationer. Under fredsmarschernas stora tid på 1980-talet gick jag i skola i Jakobstad. Över en tiondel av stadens befolkning marscherade, men jag tyckte det var fånigt.

Under studietiden deltog jag i någon fredsmarsch. På senare år har jag varit med i de antinazistiska demonstrationerna i Åbo och en gång i klimatmarsch.

Det finns en del skeptiska eller negativa uppfattningar om demonstrationer. En är att de inte tjänar något till, att förändringar i samhället sker genom parlamentariska och byråkratiska processer och inte genom ”aktivism”.

En annan kritik mot demonstrationer och kampanjer är att de samlar blomsterhattar och godhetsknarkare som anser att de är bättre och mer moraliska än andra. Och så finns det förstås också de som tycker att de saker som marscheras för är fel – som tycker att det är bättre att vara fascist än antifascist eller att klimatförändring är bara strunt.

Invändningen att aktivism inte spelar någon roll är ganska lätt att tillbakavisa. Alla kommer på exempel när aktivism och protester spelat stor roll för hur samhälle utvecklats. Förstås är det mycket svårt att veta vilken roll någon enskild handling kommer att spela, och varken Claudette Colvin eller Greta Thunberg kunde väl ha en aning om vad det skulle leda till att de satte sig framme i bussen i Montgomery, Alabama respektive utanför riksdagshuset i Stockholm.

Tanken att man placerar sig på ett högre moraliskt plan genom att delta i en demonstration är knepigare. För visst demonstrerar man för att det känns bra för en själv också.

Men det är inte nödvändigtvis så att man demonstrerar för att man är en bättre människa utan för att man kanske blir en bättre människa. Man deltar fysiskt i en yttring av sympati för sådana som är offer för rasism eller krig.

Blomsterhattsargumentet handlar också om en kritik mot vad som kan kallas ”identitetspolitik”: att man gör saker för att visa vem man vill vara och vart man vill höra.

Men att kritisera eller håna en demonstration eller protest är lika mycket identitetspolitik. Ibland måste man välja sida.

Andreas Häger
akademilektor i sociologi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*