Det är dags att ta huvudet ur sanden

Jag snubblade nyligen in på ett nyhetsklipp som handlade om den tragiska historien om Aralsjön. Under 1950-talet var Aralsjön den fjärde största insjön i hela världen; sjön var rik på fisk och en välfärdskälla för människorna som bodde runt dess stränder. Aralsjön blomstrade tills Sovjetunionen började utnyttja de vattendrag som rann ut i Aralsjön.

Då mängden vatten i sjön minskade kraftigt, ökade vattnets salthalt, vilket i sin tur ledde till att en stor del av växtligheten runtom och i sjön dog tillsammans med fiskarna. Det förut blomstrande havet är nu, trots åtgärder för återhämtning, blott ett minne.

Det känns otroligt att tänka att man helt enkelt tillät allt det hända. Varför märkte man inte de katastrofala följderna? Brydde man sig helt enkelt inte? Hur kunde man tillåta situationen pågå i åratal, utan att inse att man var tvungen att ändra på någonting för att undvika en ekologisk katastrof?

Klippet om Aralsjön får mig att tänka på vårt eget hav, Östersjön. Jag tänker på de årliga, stora sorgliga rubrikerna om blåalgerna, den gröna geggan som flyter i havet och gör det friska, blåa vattnet till en tjock och smutsig massa.

Även om mekanismen är annorlunda, håller även Östersjön långsamt på att dö.

Jag har haft lyckan att få växa upp vid havet. Men i det hav som i mammas barndomsminnen är fyllt av blåstång, har jag vadat i vattnet bland sjögräs.

Blåstångsbeståndet har minskat dramatiskt. På 1960-talet bestod över 90 procent av Skärgårdshavets växtlighet av blåstång – nu är andelen enbart 1–2 procent.

Syrefattigheten i havsbottnen ökar och övergödningen är ett hot mot mångfalden i havet. Enligt forskare hittar vi den skyldige i spegeln, precis som med klimatförändringen.

Jag minns ännu då jag som tioåring fick höra att de arktiska isarna smälter på grund av att vi människor använder för mycket fossila bränslen. Jag sprang runt i huset och släckte alla lampor i ren skräck och ångest då jag tänkte på de svältande isbjörnarna och krympande isflaken.

Jag har blivit bra på att tränga bort den rädslan då jag blivit äldre, men den återkommer allt oftare i takt med att nyheter om klimatförändringen och minskad mångfald i naturen blir vanligare.

Ju mer jag lär mig om klimatförändringen och den ekologiska kris vi har framför oss, desto mer vill jag lägga huvudet i sanden och bara hoppas på att alla prognoser och forskare har fel. Men jag vet ju att de har rätt.

Hur ska jag kunna se kommande generationer i ögonen och säga att jag visste hur jag kunde minska mitt ekologiska fotavtryck men ändå inte gjorde någonting? Berätta, att jag medvetet förstörde våra hav och vårt klimat för att jag inte orkade ändra på mina vanor eller skicka ett mejl till våra beslutsfattare?

Jag vet helt enkelt inte hur jag skulle kunna göra det. Jag hoppas att jag inte blir tvungen.

Helmi Andersson

Studerande, studentkårsaktiv, Åbo Akademi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*