Den allomfattande responsen – ett spel för gallerierna?

Idag ska det vara respons på allting. Nya mätare tar över nya domäner med nya sätt och nya program för att bedöma och betygsätta det ena eller det andra. Allt ska bokföras med siffror eller färgbollar eller klick eller nånting annat.

Det verkar många gånger som om själva mätandet var huvudsaken – inte svaren eller resultaten.

Med sorg i hjärtat kunde vi läsa om hur Karinahemmet tömdes och de sista döende tvingades flytta ut den 26 juni. Man kan inte säga annat än att kortsyntheten bedrog visheten. Det är svårt att förstå att människor med utbildning och position i ett upplyst samhälle står bakom ett sådant beslut.

I Finland dör 50 000 människor årligen, av dem behöver 30 000 lindrande och symptomatisk vård, var tredje döende behöver avancerad palliativ vård. Social- och hälsovårdsministeriet har konstaterat att det finns stora regionala skillnader och brister i tillgången på rätt slags vård av döende.

Kritiken mot att stänga Karinahemmet har mötts med luddiga formuleringar om att ”någon” ska ta över eller att den specialiserade sjukvården måste inrätta vårdplatser som täcker behovet. I augusti ska stadsstyrelsen i Åbo ta ställning till om verksamheten kunde fortsätta i stadens regi – men hemmet är nu tömt.

Varför? När allt detta fanns! Varför kunde man inte hålla kvar den samlade kompetensen? Den som också utnyttjades av andra inrättningar som vände sig till hemmet i konsultativt syfte, som gjorde viktiga studiebesök, som fick ta del av den unika erfarenhet som Karinahemmet hade.

Det är paradoxalt med tanke på hur mycket man talar om kvalitet, hänsyn och behov, om att lyssna på klienten, patienten, de som berörs.

Jag har börjat misstänka att allt detta kvalitetsmätande, alla kurvor och staplar och all respons är ett spel för gallerierna – bara ett sätt av att ge sken av att lyssna och beakta och ha koll på reella behov.

Ni vet, så for man lämnar läkarmottagningen, besökt försäkringsbolaget eller bilverkstaden plingar det ett textmeddelande i telefonen där man genom att svara kan berätta om det gick bra eller dåligt. När man lämnar kundbetjäningen kan man smälla handen på en sur, en glad, en likgiltig eller en gråtande gubbe.

På jobbet ska vårdpersonalen mäta hur tungskötta patienterna är och hur trött eller pigg den enskilda vårdaren själv är. Man klickar och kryssar på datorn och sätter olika färgers bollar på en tavla som sopas ren en gång i veckan och så börjar det om igen.

Ett enormt tidstrendigt nonsens?

Att mäta vårdtyngd är i och för sig mycket viktigt. En patient är inte en patient. Vårdbehovet kan variera stort. En sjuk människa kan behöva två eller till och med tre vårdares hjälp, medan en annan klarar sig så gott som utan hjälp.

Men när vårdare pliktskyldigast klickar dag ut och dag in, och sen i otaliga sammanhang dessutom säger att arbetsbördan är för tung, möts de av ett ”det är värre nån annanstans”. Eller så är det fel på prioriteringarna, eller på personalens sätt att klicka och föra statistik.

När personalen knäar och säger ”vi har gjort allt vi har kunnat” blir svaret: ”men vad kan ni mera göra?”

Så hur man än sätter sina kryss och argumenterar är resultatet det samma, dvs. som om man inte gjort det. Responsen klingar för döva öron.

Hade man tittat till kvalitet, reella behov, respons skulle det aldrig ha varit möjligt att stänga Karinahemmet.

Jag brukar ignorera alla sms från så kallade tjänsteproducenter, såna med ett glatt ”Hej Patricia!” – tills nyligen efter ett besök hos en vårdjätte som börjar på M. Det blev problem med min räkning, jag betalade fel summa – till min nackdel.

Det var inte mitt fel. Men det gick inte att rätta till felet genast. Byråkratin stod i vägen.

Så när det plingade till i min telefon lite senare tog jag tillfället i akt och utnyttjade den kanal som gavs mig så behändigt. Jag svarade på sms:et och redogjorde för problemet.

Förstås hände ingenting.

Trots min snabba respons måste jag ringa och mejla och vänta över en månad. Det här är förstås en bagatell jämfört med stora frågor som tangerar vårdbehov och arbetsklimat. Men fenomenet att ta betäckning bakom automatiska sms, telefonsvarare, textmeddelanden, staplar, kurvor, diagram är gemensamt.

Det presenteras som öppet, demokratiskt, övervägt och strukturerat.

Jag tror att effekten kan vara den motsatta. Det stjäl tid. Det lägger dimridåer, flyttar fokus från sånt som är viktigt på riktigt. I värsta fall bäddar det för dåliga beslut, till och med när det handlar om livsviktiga saker. Alltid är dessutom inte mätbart.

Patricia Bruun

Sjukskötare och journalist.

En kommentar

  1. Tack Patricia! Du beskriver fint om det som så många talar och skriver om, försöker påverka! Vi svarar på olika dyra kvalitetsmätare och tror att vi blir hörda men som tolkas ofta till beställarens bästa eller inte alls. Inom vården blir kortsynheten i längden oftast för alla berörda parter mycket dyrare än man hade kunnat tänka sig.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*