Den åländska vårfågeljakten

Jaha, ålänningarna ska då få skjuta 2 000 gudungar också i år trots att de har en domstolsprocess att vänta i EU. Envist håller man fast vid en gammal tradition trots att ingenting idag är som det var på den tiden när traditionen uppstod. På olika håll i världen har gamla traditioner fått vika för att de inte längre behövs för matens skull och för att de är föråldrade, barbariska och grymma. Ingen här i norden skulle väl köpa en hund som middagsmat trots att det är kutym på vissa ställen i Asien att äta hundkött. Men att se bitar av en del av våra husdjur i köttdisken stör tydligen inte majoriteten i vårt land. Det är skillnad på lidande och lidande!

Men till vårfågeljakten. Tror man verkligen på Åland att man vinner något på att tillåta jakt på ejderhanar då stammen alldeles tydligt kämpar med att överleva. Det är egalt om hotet kommer från mårdhunden, havsörnen eller Östersjöns förändrade ekologi faktum kvarstår, hela signalen att nu tillåta jakt är odiplomatisk, kortsynt och dum. Medan världen kämpar med att ställa om sig efter nya hotbilder och utmaningar och medan våra ungdomar klimatstrejkar och engagerar sig för naturen, så håller en globalt sett liten klick fast vid något som de förvärvat för århundraden sedan.

Vår skärgård är unik och om någon ska bo kvar i den och få sin utkomst där, så måste man satsa på det unika, nämligen naturen. Bössor och skottsalvor passar illa ihop med bilden av en vårmorgon bland holmar och skär. Det fridfulla, tysta och rena är det som attraherar dagens allt urbanare människa.

Personligen kan jag förstå tjusningen av en vårmorgon i vetaskåran med alla a-ooo:ande och skrockande fåglar men jag har aldrig förstått vad bössan har där att göra.

Eila Alopaeus

Åbo

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*