Yascha Gilbert 16.07.2019 05:172

Fr.v. Mikaela och Rebecka Sretenovic. Foto: Yascha Gilbert

Vill förmedla styrka till andra

Rebecka blev inspirerad efter att ha läst en artikel i svenska medier.
– Där berättade en tjej om sin världsbild efter att ha gått ur församlingen och igenkänningsfaktorn var stark. Jag vill också förmedla samma styrka till andra som behöver det. I flera år har jag haft en magkänsla av att man måste gå till botten med ämnet.
– Det gjordes ett Seportage (tv-program) om vår specifika familjesituation. Men när man talar om skrämseltaktik och psykisk misshandel är det något mer övergripande och tabubelagt. Inom hemmets och församlingens fyra väggar finns en effektiv metod som hindrar de drabbade från att tala ut, säger Rebecka.
Responsen har varit överväldigande. Den har kommit privat, via bloggen och på sociala medier.
– Det kom lite som en överraskning att så många chockerades av att läsa inlägget. Omvärlden är så omedveten, säger Rebecka.
– Människor förstår inte att det påverkar en för resten av livet, säger Mikaela.
Fastän Rebecka vill dela med sig av sina erfarenheter har hon svårt att tala om det.
– Nu känns det som om det är jag som eldar på det att vi inte längre kan vara en hel familj, säger hon.
Mikaela å andra sidan känner sig så arg att hon gärna talar ut.
– Det är intressant att jag och Rebecka båda har påverkats starkt men på så olika sätt. Jag känner inte längre någon skuld för det som har hänt och jag vill aldrig mer ha kontakt med mina övriga familjemedlemmar, säger hon.
Det har gått många år sedan de lämnade församlingen, men uppväxten har satt djupa spår i bägge systrar. Först under det senaste året har de börjat tala med varandra om uppväxten.
Båda två har levt med en inre röst som säger att när saker går bra är det för bra för att vara sant och kommer att tas ifrån dem.
– Då jag fick missfall förra året tänkte jag att det var därför. Då jag sedan blev gravid med Leo tog det länge innan jag kunde sluta tro att det kommer att skita sig, säger Mikaela.
Hon har alltid upplevt att det är lättare att ta distans innan man blir ”för lycklig”.

Ärr som aldrig försvinner

Mikaela beskriver spåren från barndomen som ett utdraget och aktivt posttraumatiskt stressyndrom.
– Även om man har ett stabilt liv finns symptomen alltid kvar.
Rebecka sätter ord på det som en konstant känsla av att leva i en dimma.
– Ibland har man svårt att ta sig själv seriöst, och tänker ”släpp det redan, det är i det förflutna”.
När Mikaela var fem år och Rebecka tre flyttade deras familj från Stockholm till mammans barndomsstad Pargas. Till familjen hörde förutom dem, mamma, pappa och en storasyster. Då flickorna gick i lågstadiet skiljdes deras föräldrar och mamman började sällskapa med en ny man. Till följd av det blev hon utesluten från församlingen.
Småningom slutade också Mikaela och Rebecka gå på församlingens möten som hölls tre gånger i veckan. Men pappan och den äldsta systern var båda aktiva vittnen. Familjen splittrades.
– I slutet av sjätte klassen talade jag i telefon med min pappa om varför jag inte ville gå på möten mera. Han sa till mig att jag är djävulens barn och att jag kommer brinna i helvetet, säger Rebecka.
Det var för 11 år sedan och hon har inte talat med sin pappa sen dess.

”En akt av kärlek”

Inom Jehovas vittnen bryter man kontakten med alla närstående som lämnar eller utesluts från församlingen. Det gör man för att de inte ska ha något annat val än att komma tillbaka till församlingen. Samfundet beskriver det som en akt av kärlek för att rädda sina närstående från att dö i Harmageddon, som enligt deras trosuppfattning är den slutliga striden mellan Gud och de politiska makterna på jorden.
Då Mikaela gick i högstadiet och senare i yrkesskolan mådde hon som sämst. Den äldsta systern tog då kontakt med henne.
– Hon sade att hon visste att jag mådde dåligt och att hon gärna ville stöda mig. Men bara om jag valde att gå tillbaka till församlingen. Efter det har jag inte haft något med henne att göra, berättar Mikaela.
Istället fick Mikaela stöd från sina vänner och deras föräldrar. Under högstadietiden var hon mycket hemma hos sin kompis Essi Söderholm, som i dag är gudmor till Leo. Mikaela är evigt tacksam till Essi och hennes föräldrar, Kirsti och Sören Söderholm.
– Utan dem skulle jag inte ha klarat mig igenom högstadiet, säger hon.
I tonåren blev Mikaela upprorisk.
– Jag började supa och röka för att man inte fick göra det.
Ångesten ökade och hon kände att hon inte var värd något. Det resulterade i självmordsförsök. Mikaela diagnostiserades med bipolaritet och efter det har hon haft lättare att handskas med sina känslor.
– Inom församlingen finns det inga diagnoser. Man kan bara vara besatt av djävulen. Under normala omständigheter kunde jag ha fått hjälp mycket tidigare, säger Mikaela.

Livet gick vidare

I dag lever Mikaela med sin sambo och deras son i ett egnahemshus och håller på att vidareutbilda sig till högre YH-socionom.
– Mitt primära mål i livet är att ge Leo den uppväxten och tryggheten som ett barn behöver. Jag utbildade mig till socionom för att hjälpa människor. Nu vidareutbildar jag mig för att kunna påverka ännu mera, säger hon.
Även Rebecka vill ägna sitt liv åt att hjälpa människor, men på andra vägar än sin syster.
– Jag håller på att utbilda mig till professionell musikalartist i Stockholm. Hoppeligen kan jag nå ut till människor via musiken och konstnärskapet. Genom sång och musik vill jag sprida glädje men också hantera viktiga frågor. I konsten hittar jag en äkthet och gränslös kärlek som jag kan lita på och dela med andra, säger hon.
Rebecka känner att hon nu är på rätt väg inom sin personliga utveckling men har också accepterat att det kommer att ta lång tid.
– Mer än någonsin är jag nu villig att göra de val som är rätt för mig. Villig att ta kampen mot den psykiska ohälsan, säger hon.
Rebecka har en Youtubekanal som heter Everyday musical där hon gör musikvideon. Via kanalen vill hon i framtiden behandla viktiga samhällsfrågor som fördomar och klimatförändringen med hjälp av humor. Hon talar svenska, engelska, finska och tyska medan hon jobbar på sin spanska.
– Som artist vill jag inte att min bakgrund ska vara min stämpel. Det är en stor drivkraft men jag bearbetar det som en privatperson för att kunna gå vidare med mitt liv, säger Rebecka.
Hon tänker skriva fler blogginlägg.
– Det här var inte hela storyn. Huvudsyftet med det första inlägget var bara att ge en inblick i hur effektiv skrämseltaktiken är och hur en vardag innanför fyra väggar präglade av trångsynt religiositet kan se ut. Men jag vill fortsätta skriva, främst för att ge den kraft och livstro till andra som jag har fått av andra som delat med sig av sina erfarenheter, säger hon.
För att gå vidare med sitt liv efter en liknande erfarenhet tror Rebecka att det som behövs är distans från intryck som känns fel.
– Man ska våga lyssna på sin inre röst och lita på att det som ger dig sann glädje och kraft är rätt riktning i livet, oavsett din omgivning. Och var inte rädd för att söka hjälp, säger hon.
Mikaela understryker att familjen inte alltid är biologisk.
– Familjen är den som får dig att känna dig trygg och värnar om dig, och som låter dig vara dig själv. Hur jobbigt det än är att inte kunna ha kontakt måste man komma ihåg att det är deras val och du har inte gjort något fel. Koncentrera dig på dem som står vid din sida, oavsett vem de är, säger hon.
Sedan hon blev mamma till Leo har Mikaelas ilska mot familjen bara intensifierats.
– Jag förstår inte hur man på grund av en tro kan välja bort sitt barn. Det finns inte ett uns i min kropp som vill ha något med mina övriga familjemedlemmar att göra, säger hon.

Såren skars upp

Under sommaren 2017 blev deras storasyster tillfälligt utesluten från församlingen och mamman började ha kontakt med henne igen. För ungefär ett år sedan gick deras mamma tillfälligt tillbaka till församlingen och Mikaelas och Rebeckas förflutna grävdes upp till ytan.
– Det var en stark trigger då mamma gjorde det, över 10 år efter att hon blivit utesluten. Det var ingen idé att försöka hjälpa eller stöda henne, säger Rebecka.
– Allting har kommit upp igen efter att mamma gick tillbaka. Då började jag och Rebecka tala mycket mera om allting, berättar Mikaela.
Rebecka beskriver det hon kallar hjärntvätten inom Jehovas vittnen som en bumerang som man kan kasta men den kommer ändå tillbaka.
– Hur du än försöker hitta din väg i livet finns alltid baktanken om att allting i omgivningen försöker vilseleda dig. Man kan aldrig till hundra procent lita på sin väg i livet. Man blir frustrerad och tror ibland att man är knäpp.
Den innersta rädslan kommer fram i mardrömmar, rädsla för stora livsval och problem med relationer, säger hon.

Disciplin var centralt

Församlingens ledning består av män som kallas för de äldste. Ibland finns det tillsyningsmän och för en tid var flickornas morfar en sådan.
– Han var lite som en ordningsvakt som höll ordning och struktur under församlingens möten, säger Mikaela.
Systrarnas starkaste barndomsminnen inkluderar församlingens sommarkonvent.
– Under sammankomsterna skulle man visa upp vad man kunde och det var hemskt. Vi måste alltid ha med oss anteckningsblock och skriva ner bibellärdomar, minns Mikaela.
– Disciplin är centralt inom församlingen. Man ska vara ett aktivt vittne från det att man kan tala, säger Rebecka.
Under sammankomsterna utspelades skildringar från bibeln.
– Det var som en sommarpjäs och det var en ära för dem som fick vara med. Då vår äldre syster fick delta lös pappa av stolthet, minns Mikaela.

Traumatiska minnen

Rebecka minns särskilt en händelse från en av sommarkonventen då hon var nio år gammal.
– Inom Jehovas vittnen får man av religiösa skäl inte ta emot blod. Under ett tal på ett möte berättades det att en 9-årig flicka inom Jehovas vittnen dött för att hennes föräldrar nekat henne den blodtransfusion hon hade behövt för att överleva. Folk applåderade händelsen som föredömlig. Jag var ju i samma ålder som flickan och kunde inte tro mina öron. Skulle min familj också låta mig dö ifall jag blev så sjuk, berättar Rebecka att hon tänkte då.
Rebeckas minnen från barndomen är huvudsakligen otrygghet, rädsla, sorg och skuldkänslor. Mot slutet av lågstadiet började hon leva ett slags dubbelliv.
– I början satt jag bara tyst då vi sjöng ”Den blomstertid nu kommer” i skolan. Småningom började jag stå upp men knäppte ändå händerna för att visa respekt för Jehova. Efter ett tag började jag mima och till slut sjöng jag med. Men så fort jag kom i kontakt med vatten ”döpte” jag mig i panik för att kompensera för det jag hade gjort. Det tog länge innan jag vågade sluta be kvällsbön.
I slutet av lågstadiet skulle Rebecka för första gången ordna ett kalas då hon fyllde år.
– Jag var så rädd att pappa skulle få reda på det att jag bara ville att kalaset skulle ta slut. Jag ville att mitt liv skulle verka normaltn men rädslan för att familjen skulle få veta satt länge i.
Rebecka hade nära vänner redan då men upplevde att många inte visste hur de skulle förhålla sig till henne.
– Man har gett mig öknamn för att jag inte gått på religionstimmar eller pysslat inför Halloween.
Först i högstadiet kunde hon njuta av jular och födelsedagar med gott samvete. Också Mikaela firade födelsedagar i smyg med sina vänner innan hon vågade fira på riktigt. Mikaela minns att hennes lärare i lågstadiet alltid såg till att inkludera henne i klassens aktiviteter.
– De var ett stort stöd. Jag är också väldigt tacksam till mina kompisars föräldrar som hjälpte mig att börja spela fotboll i lågstadiet fastän jag enligt Jehovas vittnens principer inte hade fått göra det, säger hon.

Rädslan sitter i

Än i dag är både Mikaela och Rebecka rädda för saker som de har skrämts om som barn.
– I lågstadiet präglades jag av konstiga fobier och under hela min barndom var jag på alerten. Jag var rädd för alla djur och var jättekänslig för oförutsägbara och aggressiva ljud. Än i dag känner jag respekt för övernaturliga väsen, berättar Rebecka.
– Pappa sade alltid att det låg demoner under sängen och att de kommer för att ta i dina fötter. Inte ens mitt på ljusa dagen vågar jag stå ensam bredvid en säng, säger Mikaela.
Inom församlingen sades det att djävulen går runt på jorden och sprider världsliga influenser.
– Då jag frågade vår storasyster hur något så mysigt som julen kan vara ont svarade hon ”det är så som Satan har målat upp det för att missleda dig, han vill att du ska bli frestad”, berättar Rebecka.
– Det finns alltid något att hänvisa till. Hjärntvätten är så smart och uttänkt, säger Mikaela.
Om det var någon som försökte få dig att gå ur församlingen sades det att personen var en demon som hade tagit kroppslig form.
– Vilket genialt sätt att skrämma folk, tycker Mikaela.
Efter att Rebecka skrivit blogginlägget kände hon att hon fick mer klarhet.
– Jag började förstå hur blind jag har varit. På något sätt blev min synvinkel mer objektiv då jag hade texten framför mig. Jag har börjat förstå att omständigheterna inte har varit normala och att vi inte förtjänade att bli utsatta för sådan hjärntvätt, säger hon.
 
Läs även:  Jehovas vittnen: Vi är ett kristet samfund

Yascha Gilbert
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln