”Dåligt eller felaktigt utförd forskning kommer att motbevisas eller helt enkelt ignoreras men korrekta observationer och slutsatser håller.”

Kring millennieskiftet satt jag som åhörare på en liten session om organiska kristallers elektronfysik inom ramen för det amerikanska fysikersamfundets marsmöte.

Det lilla rummet där sessionen hölls var endast halvfullt då alla plötsligt spetsade öronen när en ung postdoktoral forskare från det anrika Bell Laboratories vid namnet Jan-Hendrik Schön presenterade resultat som ingen trodde var möjliga.

Senare samma kväll fick Schöns medarbetare och chef professor Bertram Batlogg ett pris där han inledde sitt prisföredrag med att be om ursäkt för att han presentera data innan de ännu är publicerade. Han presenterade mera fantastiska resultat som var gjorda av Schön.

De data som Schön och Batlogg presenterade ledde till ett uppsving för den organiska elektroniken. Ordet Nobelpris nämndes i kaffepauserna. De högt aktade journaler Science och Nature formligen tävlade om att få publicera de senaste artiklarna och publikationstakten för den tre-manna starka forskargruppen var hisnande.

Andra forskargrupper inledde arbetet med att reproducera resultaten utan att lyckas. Rapporter och föredrag började dyka upp där resultaten ifrågasattes eftersom de inte kunde upprepas i andra laboratorier.

Två år senare satt jag på samma möte och rummet var fyllt till bristningsgränsen. Forskarna från Bell labs var på defensiven då de hade utsatts för en massiv vetenskaplig kritik då ingen kunde reproducera resultaten.

I slutändan visade det sig att nästan alla resultat var fabricerade i Schöns dator, inte genom experiment. Schön lyckades dupera sin handledare och ett helt fält av vetenskapare under några år genom att skickligt skapa tillräckligt trovärdigt data. Hur detta kunde hända och hur det gick belyses mycket bra i Eugenie Samuel Reichs bok ”Plastic Fantastic”.

Vetenskapens självkorrigerande natur hade dock gjort sitt. De falska resultaten upptäcktes och  förkastades på bara något år av normalt vetenskapligt arbete. Forskningsområdet organisk elektronik är idag lite mindre fashionabelt, men vår förståelse om vad som är fysikaliskt möjligt är mera komplett, delvis tack vare Schön-fallet.

Som vetenskapsidkare är vi vana med att våra rön tar lång tid att generera. Innan våra resultat publiceras så genomgår de den viktigaste delen av den vetenskapliga processen, nämligen peer-review granskningen. Detta görs av anonyma granskare som utses av den tilltänkta vetenskapliga journalen.

Granskarna kan vara vem som helst som har kvalificerat sig inom det relevanta området och har till uppgift att bedöma korrekthet och relevans för de arbeten som önskas publiceras. Denna process tar tid.

Ännu längre tid tar det innan vetenskapssamfundet har identifierat och tagit till sig de viktigaste resultaten, det vill säga vilka resultat kommer att användas som bas vidare utveckling av området. När ett område utvecklas tolkas resultat utifrån all tidigare förståelse, både teoretisk och observerad. Ny kunskap syntetiseras och så småningom kommer man till ett gemensamt synsätt på basen av det data som ackumulerats inom området.

Som mitt exempel ovan visar kommer dåligt eller felaktigt utförd forskning att motbevisas eller helt enkelt ignoreras men korrekta observationer och slutsatser håller. Tolkningar av experimentella resultat kan komma att ändras i ljuset av ny kunskap men solida resultat består tidens tand.

Jag har alltid varit smått oroad över de enkla lösningar på komplexa problem som dyker upp nu och då i insändarspalter och sociala media. Det som oroar mig mest är den ökande frekvensen av debattörer som verkar misstro myndigheter och forskare och ifrågasätter deras motiv i kontroversiella frågor som kan gälla allt från klimatet, vaccinationsprogrammens eller 5G nätverkens farligheter till politiska underströmmar som verkar vilja undergräva demokratiska  principer. Inom alla dessa områden finns en uppsjö av oberoende forskare som långsamt men säkert skapar ny kunskap samtidigt som de granskar allt annat som publiceras.

Resultaten debatteras och diskuteras på vetenskapliga konferenser och i vetenskapliga journaler, inte i tidningarnas insändarspalter.

Precis som Markus Rosenlund nyligen skrev i sin utmärkta kommentar på svenska.yle.fi (05.09.2019) behöver jag inte oroa mig för att myndigheter försöker lura mig, eller att kollegor inom andra vetenskapsområden inte vet vad de talar om. De har mitt fulla förtroende. Även när det gäller svåra beslut.

De vet att de måste motivera och argumentera inför den globala forskarkåren om att deras beslut baserar sig på granskad och bedömd kunskap som tagit länge att skapa.

Så fungerar den långsamma vetenskapen!

Ronald Österbacka

Professor i fysik, Åbo Akademi

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*