”Då var ÅU dum!” – Författaren Klas Östergren om sin koppling till tidningen, om manlighet och om skandalen i Svenska Akademien

Klas Östergren var ledamot i Svenska Akademien innan han i vår bad om avsked på grund av den skandal som fortfarande skakar Sverige. Foto: Dan Lolax

Klas Östergren är irriterad för att hans högra öga är det.

Han plirar rödögt när vi träffas i en hotellobby i centrala Åbo och slår ut med armarna.

– Jag vet inte vad det beror på!

När jag föreslår att det kan vara åldersrelaterat säger han på ett låtsat sårat sätt:

– Jaha då har vi slagit an tonen för den här intervjun. Tack för det!

Östergren är efter romaner som ”Gentlemen” och ”Gangsters” en av Sveriges mest uppskattade författare.

Han är också, i egenskap av före detta ledamot i Svenska Akademien, ett namn som förekommer när skandalen i samma akademi diskuteras.

I Åbo är han för att diskutera författarskap med Henrik Jansson.

Farfar var typograf på ÅU

ÅU ger han gärna en intervju, och av en specifik orsak.

Östergren lutar sig över bordet och det irriterade röda ögat är bortglömt.

Otto Östergren hette min farfar. Han var typograf. Han arbetade på Åbo Underrättelser för mer än 100 år sedan.

Släktförhållanden är inget som egentligen intresserar Östergren. Han gillar inte att en sorts politiserad klantillhörighet har kommit att överskugga hur man beter sig.

Detta till trots är rötterna i Åbo, om än något luddiga, en kuriositet som familjen Östergren vårdar och har roligt åt.

Östergren berättar att hans farfar, som var gift med ålänningen Ida Irene Eriksson, var en storläsare, en bildad arbetare och fackligt aktiv.

– När storstrejker skakade både Finland och Sverige 1909 åkte farfar över till Sverige för att sprida propaganda och hindra svenska strejkbrytare från att ta sig till Finland. Men när han återvände några år senare fick han inte sitt jobb tillbaka. Då var Åbo Underrättelser dum!

Pappan upplevde inbördskriget

På grund av förtretade arbetsgivare flyttade Otto Östergrens stora familj till Stockholm våren 1914.

Men inte hela familjen. Östergrens pappa Lassi, då 8 år, blev kvar i Åbo hos en kär kusins familj. Tanken var att han skulle återförenas med den egna familjen i Stockholm senare på hösten, men första världskriget kom emellan.

Först 1918 kunde pappan ta sig till Stockholm, och han var då traumatiserad av inbördeskriget, säger Östergren.

– Det var extrem fattigdom och han såg släktingar skjutas på gatorna. Men liksom andra traumatiserade talade han inte om det här. I stället vinnlade han sig att tala en svenska utan brytning, vilket i sin tur betydde att vi barn inte lärde oss finska – och det är inte ett språk man lär sig så där bara. Min pappa var en bildad människa men det finska fick man dra ur honom. Han dog också när jag var ung så vi hann aldrig prata om det där.

Det betyder att om ÅU inte vägrat ge din farfar ett jobb så hade du inte varit svensk författare?

– Så kan man säga! Inget ont utan något gott med sig, även om jag gärna hade varit en finlandssvensk författare.

En praktisk författare

Östergren debuterade 1975, som nittonåring. Hans pappa hade dött några månader innan och fick aldrig uppleva debuten, men nog se sonen skriva avtal med förlaget Bonniers.

Sedan debuten har det blivit ett tjugotal romaner och novellsamlingar, liksom tv- och filmmanus. Utöver det är Östergren en flitig översättare av böcker.

Jag frågar om han finner sig i att vara en folkkär författare.

– Ibland sägs det så, och det är en hedersbetygelse om det är sant. Det är det finaste en författare kan bli.

Östergren ser författarskapet som ett hantverk. Han är i grunden en praktisk person.

Pappan var en ”manisk fritidsbyggare”, och som den yngsta i familjen var det Östergrens uppgift att fungera som hantlangare.

– Jag lärde mig främst hur man inte ska göra, ler han och tillägger att det dåliga humör som drabbade pappan när projekt misslyckades dras också han med.

Han säger att många författare koketterar med hur opraktiska de är. Det är inte Östergrens stil.

Dels tvingade omständigheterna – han har fyra barn – honom att tackla frågan hur familjen skulle bo. Så han byggde ett hus i Skåne, där han också har djur och odlingar.

Dels är det praktiska arbetet som terapi.

– När du suttit framför en skrivmaskin i tio månader är det skönt att bygga något som du vet kommer att användas.

Härmar den slaviskt bundna

Din produktivitet tyder på en hög arbetsmoral. Är det så?

– Jag sitter vid mitt skrivbord från klockan 8 på morgonen. Jag gör det med glädje. Arbetsdagen kan bjuda på vad som helst. Du vet inte vad men om du inte sitter där så händer det inte. Min arbetsdag är den mest inrutade och fyrkantiga, mycket mera så än många anställdas. De har sina fika- och lunchpauser och möten. Jag är totalt fri men härmar den mest slaviskt bundna.

Östergren säger att varje bokprojekt kräver en vision och att författaren fullföljer den.

Frestelsen att fuska är stor. Man tänker gärna att ingen bryr sig om ett stycke inte skrivs om ytterligare en gång, men gör man det inte sviker man visionen.

– Rätt tidigt bestämde jag mig för att skriva böcker som inte liknar andra böcker. Jag förväntade mig inte att bli rik på det, men istället för att kompromissa om innehållet gjorde jag annat för att få inkomster. Det fungerar bra. Jag kan översätta Ibsen och kompensera ett inkomstbortfall istället för att skriva om sex och våld.

Du skriver ofta om udda karaktärer, om män i marginalerna. Hur står de i relation till den pågående diskussionen om manlighet i metoo-rörelsens kölvatten?

– Jag skulle säga att de är tämligen stukade av livet, av misslyckad kärlek, av misslyckade projekt och ambitioner. De dricker för mycket men de är inga alfahanar utan människor i allvarliga kriser. Om frågan är om det är en genusrelaterad kris eller en allmänmänsklig kris så skulle jag säga den senare.

Känner inte igen sig i mansbilden

Östergren tycker att påståendet att han inte ger rum för kvinnor i sitt författarskap är orättvist. De förekommer, säger han, i böckerna och tv-serierna.

Dessutom är huvudpersonen i nästa roman en kvinna. Östergren har tagit sig an att skriva om Hilde Vangel, en karaktär som förekommer i Ibsens pjäser ”Frun från havet” och ”Bygmester Solness”.

– Det är en kvinna som fascinerar mig. Jag har skrivit en roman som berättar Ibsenpjäserna ur hennes perspektiv.

Det här är trots allt inte för att kompensera för en påstådd frånvaro av kvinnliga karaktärer, tillägger han.

Intresserar könsdebatten dig – som privatperson och författare?

– Som en som varit hemma med fyra barn, lagat mat minst en gång om dagen, städat och tvättat, gift först med en kvinna som aldrig var hemma och nu med en som har ett väldigt viktigt jobb, som en sådan känner jag inte igen mig i beskrivningen av män som inte bryr sig. Det utesluter förstås inte att jag är dum i huvudet.

Kvinnovåldet är ett stort problem

Det stora problemet, fortsätter Östergren, är den kvinnomisshandel som pågår i skymundan. Den har han tangerat i romanen ”Twist”, och är något som man som man borde besväras av. Annars är man världsfrånvänd.

Om det finns någon risk med metoo-debatten så är det att den börjar dominera till den grad att folk tröttnar, säger Östergren. Debatten i sig är inte ny menar han. Den har pågått så länge han minns, men problemet – våldet mot kvinnor – består.

– Men mina böcker har inte varit inlägg i den debatten. Mina figurer är inte onda karaktärer som jag kritiserar utan snarare ömkliga människor som farit illa av livet. Skulle jag kunna byta kön på dem? Knappast. I böckerna finns beskrivet manliga sätt att möta motgångar, men manligheten är inte mitt primära syfte.

Varför skriver du så mycket om motgångar?

– Det är ett fall för en psykoanalytiker. Det är inte så att jag bestämt mig för att frossa i jävelskap. Jag är lite rädd för att ta reda på varför. Om jag blir för insiktsfull kanske jag tappar nerven, och det är fortfarande en kick när något oförutsett händer. Skrivandet är inte kul utan överraskningsmoment och nedtecknandet av en historia förändrar historien på ett sätt som man inte kan förutse. Där spelar det undermedvetna en roll.

Blickar ut över samhället

Sin popularitet tolkar Östergren som en bekräftelse av läsarna att fortsätta skriva om folkhemmets och framgångssveriges baksida.

Återigen, det är inte ett medvetet projekt han tagit sig an. Men, säger han, det är svårt att inte blicka ut över samhället och fråga varför det blev si eller så.

Östergren tycker om att hålla sig underrättad om vad som sker. Den biten har han med sig hemifrån. Han drar sig till minnes hetsiga diskussioner med pappan om politik. Pappan var socialdemokrat. Det tyckte den unga Östergren var för långt högerut.

– När jag började läsa var det inte skönlitteratur så mycket som rapportböcker och politisk litteratur.

Klas Östergren, vars farfar var typograf på ÅU, fick tidningens historik med sig hem till Skåne, där familjen bor i ett hus som Östergren byggt. Foto: Dan Lolax

”En fruktansvärd tid”

Jag kan inte avsluta intervjun utan att ta upp Svenska Akademien. Östergren blev invald 2014. För ett år sedan avslöjades att Jean-Claude Arnault, som då kallades ”kulturprofilen”, utnyttjat akademin till egen fördel genom sin fru, ledamoten Katarina Frostenson, och förgripit sig en rad kvinnor. Arnault har i Stockholms tingsrätt dömts till två års fängelse för våldtäkt.

Skandalen ledde till att Östergren i våras bad om avsked från Svenska Akademien.

Han svarar först att han inte vill uttala sig om vad som skedde, eftersom processen fortfarande pågår och eftersom, gissar han, det kommer att ta akademin år att resa sig efter detta.

– Det var en fruktansvärd tid som ledamot och till slut hade jag inget annat val än att avgå.

Inget ont som inte har något gott med sig. Östergren säger att han nu har mera tid för sitt eget författarskap. Att vara ledamot tog upp halva hans arbetsvecka. Nu har han fått den tiden tillbaka.

– Det var ett hedrande och intressant uppdrag. Svenska Akademien gör ett viktigt arbete, men av det är Nobelpriset en marginell del. Främst språkvården är viktig.

Ett nät av beroende

Har gamla institutioner av det här slaget sist och slutligen en korrumperande effekt?

– Svenska Akademien lämnar ett stort utrymme för var och en ledamot att agera enligt den egna agendan. Ledamöterna lever inte lyxliv men om du vill att uppdraget ska betyda mycket så kan det göra det. Jag har fyra barn, en gård med höns och hundar, med tegelpannor som måste fixas. När jag går omkring i blåställ kan det inte vara med näsan i vädret. Hönsen bryr sig inte om Svenska Akademien. Det är också ett sätt att vara förankrad i sitt liv och inte sväva iväg på ett rosa moln. Det finns en fara att du vävs in alltför hårt i ett nät av beroende som korrumperar dig och som du tar hänsyn till när du borde vara fri. Svenska Akademien måste vara medveten om detta och hålla rent.

Huruvida akademin är medveten kan Östergren inte svara på. Sedan april har han inte haft någon som helst kontakt med övriga ledamöter. Det var som att dra ut en sladd, säger han.

– Det var skönt för det här har varit ett brus i huvudet sedan förra november. Det här var det enda folk ville prata om. Engagemanget förvånade mig. Tråkigt att det kommer fram i ett sådant sammanhang.

Möda och ansträngningar

På tal om Nobelpriset så har Östergren fått sin beskärda del av utmärkelser och priser. Det säger ha själv, medveten om att han är unnad som få författare i det avseendet.

Han har också, för Bonniers del, läst hyllmeter med böcker för att kunna utse vinnare i diverse kategorier. Det här har fört med sig en skrämmande insikt.

– Någon frågar om man minns de böcker man läst. Minns man fem? Ens tre? Nej. Då tänker jag herregud, så många visioner, så mycket möda och ansträngning som bara försvinner. Det ger en ett perspektiv men är också skrämmande. Är det någon mening med detta? Den frågan ställer jag mig ofta.

Vad ger du dig själv för svar?

– Att om jag tycker att något är lustfullt och jag kan förmedla denna lust så får jag slå mig till ro med det. Att formulera en mening som inte kommer att skrivas så många gånger ger mig fortfarande, efter alla dessa år, en hisnande känsla.

Klas Östergren

  • Född: 20 februari 1955 i Stockholm.
  • Bor: I en gård han själv byggt strax utanför Kivik.
  • Familj: Hustrun Cilla Östergren, fyra barn, ett från ett tidigare äktenskap med skådespelaren Pernilla August.
  • Utbildning: Gymnasiet på Södra Latin i Stockholm.
  • Yrke: Författare och översättare.
  • Produktion: Ett tjugotal romaner och novellsamlingar. Flera tv- och filmmanuskript. Översättningar, bland annat av Ibsen.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*