ÅU 05.12.2019 20:00

Claire
av Martin Högstrand
Omslag och layout: Studio Andrei
Scriptum, 2019
187 sidor

Omslaget täcks av moln i bleka och bjärta nyanser som bildar en drömsk och ödesmättad bakgrund till den korta och sirliga titeln ”Claire”. Som koncentrat av romanens stämningar är pärmen lyckad – det är mellan det luftigt sköra och smärtsamt bråddjupa som författaren Martin Högstrand rör sig i sin tredje bok. Sinnligt och språkligt är läsningen en fröjd, men innehållet väcker många frågor.
Konkret kretsar romanen kring konstnärsparet Waldemar och Claire. Han är en konsertpianist som metodiskt övar sig igenom dagarna medan hennes inställning till måleriet präglas av besatthet och passion. Det etableras tidigt att hon lider av depression och återkommande psykiska åkommor, och att hon också har en gudstro som är väldigt viktig för henne, vilket Waldemar har svårt att relatera till.

Basen är i Åbo

Romanen är främst berättad genom Waldemar, men innehåller också ett antal brev och dagboksinlägg skrivna av Waldemar, Claire och deras gemensamma vän Hugo. De bor alla i Åbo, men hinner under romanens gång befinna sig i många länder och städer. Huvudpersonerna lever en tillvaro där stipendier och arv möjliggör en kosmopolitisk konstnärstillvaro, de rör sig med lätthet mellan fritidshus i Indien och åländska sommarparadis. Beskrivningarna dryper av idyll och nostalgi på ett sätt som gör det svårt att minnas att berättelsen är tänkt att utspela sig i nutiden – det etableras egentligen bara genom enstaka markörer som mobiltelefoner.

Besläktad med dagdrivarlitteraturen

I början fascineras jag av tilltaget – tänk att någon år 2019 vill publicera en konstnärsroman som snarast känns besläktad med dagdrivarlitteraturen från början av förra seklet. Det är en bok som genuint vill ställa stora frågor om livet, kärlek, konst och ensamhet, och jag uppskattar uppsåtet i en tid då mycket annan litteratur ägnar sig åt att ironisera och positionera sig.
Att romanen till stora delar utspelar sig i just Åbo som varken är metropol eller landsbygd hade kunnat skapa en intressant kontrast mellan plats och berättarstil, men det blir snart klart att det är ett kuraterat bohem-Åbo vi möter, inte betongblock eller torgparkeringsrealism.

Mer mossigt än retro

Det sistnämda hade givetvis inte i sig själv behövt bli ett problem, men tyvärr finns det andra aspekter i romanen som känns mossiga snarare än retro. Hit hör framför allt blicken på titelkaraktären Claire. Hon beskrivs upprepade gånger som “skör”, “slank” och “ömtålig”, som ett eteriskt, bräckligt väsen som männen i romanen betraktar och diskuterar i sina brev. Inte så att Claire är helt stum, hon kommunicerar med dem båda, och vi får också ta del av en del av hennes dagboksanteckningar, men utan att bilden av henne skulle djupna eller utmanas i någon högre utsträckning. Istället blir hon som en mystisk symbol och ett verktyg, vilket berättaren i och för sig verkar medveten om när han skriver saker som “jag anklagade mig själv för att ha utnyttjat henne”, men utan att det öppnar för mer omvälvande självrannsakan.
Porträtteringen av Claire, i kombination med andra konstnärsklyschor som ett oändligt antal scener där romanfigurerna röker cigaretter och utan större konkretion filosoferar över sin plats i tillvaron, varvat med miljöskildringar som är sinnligt pregnanta men samtidigt naiva i sin lovsång över till exempel lantlivets enkelhet, gör att det skrivtekniska hantverk som Högstrand helt klart besitter används för att bygga kulisser snarare än människor av kött och blod.
Ylva Perera
nyheter@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln