ÅU 03.12.2019 20:00

Glasvaggan
Henna Johansdotter
Förlaget
2019
375 sidor

 
Finlandssvensk science fiction har sällan fått uppmärksamhet, även om det faktiskt finns en del tidiga exempel på berättelser om tidsresor, framtiden och alternativ historia.
Men på senare tid har det varit fantasy eller skräck som dominerat inom fantastiken. Förlaget har dessutom nyligen gett ut den dystopiska serieromanen ”Scandodrama” av Hannele Mikaela Taivassalo och illustratören Catherine Anyango Grünewald.
Det är fint att se att Förlaget fortsätter ge ut nyskriven science fiction. Henna Johansdotters debut ”Glasvaggan” placerar sig tydligt i genren dystopier, som under de senaste åren fått sig ett stort uppsving och särskilt inom ungdomslitteraturen.
Om man gillar ”Hungerspelen” eller filmklassiker som ”Blade Runner” (som är löst baserad på Philip K. Dicks roman ”Do Androids Dream of Electrical Sheep?”), som den här boken fick mig att tänka på, så kommer man absolut att njuta av ”Glasvaggan”.

Odlade människor

Titeln ”Glasvaggan” syftar på odlade, cybernetiska människor som kallas glasbarn. De har designats och getts övernaturliga krafter, eller så tjänar deras kroppar olika syften, mer eller mindre makabra sådana.
Sextonåringen Taalia har vuxit upp i en stor sluten stad, ovetandes om sin bakgrund, men hon har alltid anat att det är något konstigt med henne – något som gör henne mindre mänsklig. Staden styrs av de militanta Humanerna, och Taalia känner i början av boken inte till något annat än denna lilla värld som kallas Nya Fredliga Unionen.
Snabbt kastas både Taalia och läsaren in i ett fartfyllt händelseförlopp. Taalia jagas av flera olika instanser, och det är ytterst oklart vem som egentligen vill henne väl. Hennes värld expanderar explosionsartat, och dessutom möter hon tre glasbarn som är lika ensamma i världen som hon. Motvilligt bildar de ett gäng, och en av bokens största behållningar är att följa med hur deras vänskap utvecklas.
Berättelsen och Taalias upplevelser drivs framåt av utomstående krafter. I början är hon en klassisk ”ovillig” hjälte, som helst av allt bara vill komma tillbaka hem, och förbli ovetande. Hennes omgivning läser henne fel hela tiden. Eller de antar att hon vill vara en hjälte och vill vara speciell. Men allt hon vill är att vara i fred. Snart kommer det ändå fram att det hon behöver är att få ha ett eget val. Under händelseförloppets gång avslöjas chockerande sanning efter sanning, vilket till slut gör det möjligt för henne att faktiskt välja vad hon vill göra.
Taalia är rädd för att vara ingenting, men vill samtidigt vara det. Att ha ett bestämt syfte innebär att vara programmerad. Vill man då vara utan syfte, utan mening? Att få välja själv vad som är meningsfullt är mänskligt. Den filosofiska undersökningen av gränserna mellan det mänskliga och icke-mänskliga i ”Glasvaggan” är mycket intressant. Dialogen mellan de fyra vännerna är också mycket givande. När de olika karaktärerna möts i olika svåra situationer, kommer det också fram hur de upplever sig själva som ”maskiner”.

Tre delar med olika tempo

Boken är uppdelad i tre delar och de har alla mycket olika tempo. Den första delen är halsbrytande fartfylld, medan man i den andra ges mer tid att uppleva en och samma plats, och reflektera över vad som egentligen pågår och vilken sorts värld detta är. I den tredje delen ökar farten igen, men den känns annorlunda, mer meningsfull, för nu vet man som läsare mer.
Det som fascinerar mig mest i Glasvaggan är orden för alla de saker som är främmande för oss. Johansdotter har lyckats skapa poetisk science fiction, samtidigt som texten är lättillgänglig. Man får inte känslan av att det futuristiska är påklistrat eller löjligt, utan språket bygger upp en trovärdig framtid.
Man känner teknologin i kroppen, samtidigt som en helt egen mytologi byggs upp. Däremot blir det emellanåt för mycket känsla och smärta. Möjligen kunde färre liknelser och adjektiv ha gjort språket ännu mer effektivt.

Henna Johansdotter. Foto: Niklas Sandström

Svindlande och underhållande

Tack vare det målande och visuella berättandet blir miljöerna också mycket levande. Vi kastas in i en postapokalyptisk värld, där fruktansvärda krig och katastrofer härjat, och nya bosättningar och ”nationer” uppstått. Unionen, där berättelsen börjar, är bara en plats, men en efter en öppnar sig nya världar, och de är alla fullständigt fascinerande. Johansdotters uppfinningsrikedom är imponerande och en del av läsglädjen består i att få upptäcka och utforska denna nya värld genom den medryckande handlingen.
Världen i ”Glasvaggan” är brutal, och som dystopier i allmänhet kan den fungera som en spegel till vår samtid. Vi lever i en värld där konflikter blossar upp både på grund av klimatkrisen och på grund av den mänskliga tendensen att dela upp folk i ”vi” och ”dem”. I Johansdotters dystopi existerar högt utvecklad teknologi samtidigt som fattigdom och totalitära tendenser. Teknologin kunde komma som en lösning på problemen, om det inte vore för ojämlikhet och grumlig etik.
”Glasvaggan” är svindlande och underhållande läsning. Johansdotters vision är stark och poetisk.
Jenny Wiik

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln