ÅU 06.10.2018 08:26

En av bifigurerna i Lars Sunds ”Tre systrar och en berättare”, Elis Holm, fattade man lätt tycke för, inte minst som representant för en generation. Han lyckades tygla sina krigsminnen och gå vidare, börja jobba och skaffa familj. När hans hustru Ulla-Maj föder deras barn, gör han själv det han är bra på hemma i verkstaden: han svetsar.
Andra delen i det som börjat kallas Jakobstadstrilogin heter ”Där musiken började” och kretsar kring Ulla-Majs och Elis barn, Alf Holm, sonen som efter kamp och modig övervinnelse utbildar sig till musiker i New York. Där har familjen också tillbringat några korta år i Alfs barndom.
De återvände efter Ulla-Majs oryggliga beslut. Hon ville inte att hennes barn skulle bli amerikan, en materialistiskt inriktad person som inte ens kunde svenska. Hennes motiv är grumliga, laddade med en obearbetad skräck för att mista kontrollen.
I skolan i New York upptäcks Alfs ovanliga musikalitet och hans absoluta gehör, hans lärare vill hjälpa honom vidare. Det vinner inget gehör hos mamman. Det bär av hem till Finland igen, och Alfs hela barndom och ungdom blir en historia om anpassning. Till föräldragenerationens krav, till utvecklingens.
Sedan kommer chansen att uttrycka sina egna behov och undertryckta, för att inte säga undanskyfflade känslor. Det är 1960-tal och popmusiken väller in från världen, får ett blixtsnabbt gensvar i den finländska kuststaden Jakobstad. Källarband, eller snarare band som huserar i gamla träkåkar, uppstår som svampar efter regn.
Och världen får en generation som har råd att leva ut sin ungdom. I småstaden blir gränserna så tydliga. Generationen som upplevde kriget dundrar på med arbete som livboj och livsåskådning. Hade Ulla-Maj fått regera hade Alf blivit lärare. Akademiskt utbildad, men ändå lärare.
Alfs kamp för att komma vidare är stundvis helt hjärtskärande. Hans motstånd är på ett plan låst och passivt. Han skakar på huvudet, vägrar uppträda. Hans upproriskt låga profil får kompisen Kenna att rasa. Alf kunde vara med i vilket band som helst, men han vill inte!
Alf blir en ny melodislinga i den stora berättelsen som börjat långt tidigare, med ett dödsfall i samband med en amatörteaterföreställning av ”Tre systrar”. Valborg Fellman hittades död, och hur det gick till blev aldrig uppklarat.
Det blir det inte heller nu. Mordmotivet kommer igen som en fix idé och en tredimensionell återgivning i ett dockskåp, skapat av Hajje Schalin, dotter till Maggi, som skulle vara med i pjäsen den gången.
Mordmotivet får en upprepning i den nya romanen. Bilden av ”tre systrar” är också svår att undgå. Maggi och Göran Schalin har tre döttrar som har synliga roller, alla kommer på sitt sätt Alf in på livet.
Romanen är också en berättelse om komposition, man påminns om det när man kommer in i passagerna som handlar om tonsättaren Alf Holms sätt att arbeta, hur han använder fraser från traderad musik, eller bygger in nästan omärkliga tongångar från andra verk i sina egna. Lyssnar man noga, kan man höra dem.
Om man lyssnar noga! Det är också ett av berättarens återkommande uttryck. Som i nästan allt Sund har skrivit är berättaren en av romanens viktigaste gestalter. Han opererar fullt synligt, men håller sin egen person i skymundan – så gott det går. Det går ganska bra. Han är både integrerad i och utanför berättelsen, som arbetar med olika tidsplan, nutid och det sena 1900-talets decennier.
”Där musiken började” är dessutom en roman om sin egen tillkomst. I normala sammanhang skulle det kunna vara torrare än torrt, skapa en avtändning i läsandet. Ramberättelsen verkar också lite trådsliten – berättaren har ett manus (denna historia) som han plågar en måttligt intresserad skrivlärare (själv författare) med.
Berättaren är, som i den tidigare romanen, begåvad med en viss extraordinär förmåga. Bland annat har han kontakt med Odin Sikström som han kände medan denne levde. Nu leder Sikström sin cykel och lyssnar till berättelsen i vardande. Förra romanen var också en hedersbetygelse till en lite udda kulturprofil i Jakobstad, Viktor Sund.
Men mer är romanerna berättelser om uppbrott, lyckade och omintetgjorda. Att bryta upp är minst lika smärtsamt som att stanna kvar. Och återkomsten får lov att avskärma mycket för att disharmonierna inte ska ta över.
Det finns en snabb och underbar scen där Odin Sikström bjuder Iris Kvarnström på risgrynsgröt i Teboils café. Hon är på snabbesök i sin gamla hemstad och ska medverka på en av hans skivor. Gröten smörjer hennes stämband och gör henne mjukt och följsamt stämd. Scenen är beräknande, förförisk, men också ömsint och med glimten i ögat.
På samma sätt är Sunds berättande strategiskt, epsioderna effektivt utplacerade, nästan som koreograferade, handlaget är lätt. Det får forsa fram, som när Alf äntligen känner sig hemma vid tangenterna och broderar ihop tonmassor med inslag av alla sina favoriter, alla som betytt något.
”Där musiken började” handlar förstås också konkret om musik, det snackas detaljer och olika band och instrument, namedroppingen utgör formliga kaskader ibland. Det ryms ganska mycket mellan Frank Zappa och Pehr Henrik Nordgren.
Men musiken är också en tillflykt och konsten kan innebära ett läkande. Men då måste man arbeta för den. Och den kräver att man lyssnar. Och Lars Sund skriver en prosa som är vansinnigt snacksalig men han kan konsten att lyssna noga på sitt stoff – och avlyssna själva kompositionen, hur den blev.
Där musiken började

av Lars Sund
Omslag: Helena Kajander
Förlaget, 2018
486 s.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln