BOKEN: ”Skärisboken” är ett minnesalbum från Skärgårdsteaterns 50 första år
Pärmen till boken om Skärgårdsteaterns 50-årshistorik.
Skärgårdsteatern, som är ett efterlängtat inslag i fasta och gästande skärgårdsbors sommar, fyller sina modiga femtio år. Som jubileumspjäs har man valt ”Jakob Dunderskägg. Piraten som blev barnvakt”.
Christina Anderssons första bok om Dunderskägg kom också ut 1969, är alltså lika gammal som Skärgårdsteatern.
Pjäsvalet är precist också för att det passar både barn och vuxna. Mycket i pjäsen kan man gestalta med hjälp av fantasin och låta rekvisitan vara markeringar. Det är en pjäs som passar att stuva in under däck.
Under Skärgårdsteaterns första tid spelade man också ombord, publiken kom till teaterbåten med sina egna farkoster. Nu spelar man alltid på torra land, i skärgårdens ungdomshus, vid behov i andra lokaliteter.
Jubileet firas också med en historik, ”Skärisboken”, under redaktion av Jan Nåls. Den är inriktad på minnen av dem som var med, skådespelare, regissörer, annan konstnärlig och teknisk personal, skeppare på båten.
Det är anekdotiskt och byggt på individuella minnen, många har skrivit en egen text. Eller så är det utskrivna samtal, någon enstaka regelrätt intervju, som när Clara Puranen intervjuar Gunilla Örnell om hur byborna kände för Skärgårdsteatern.
Högsåra har varit en lite speciell hamn, förstår man. Och Nötö… Annars är synvinkeln deltagarnas, och albumsperspektivet understryks av de många bilderna, foton finns från föreställningarna, från båtlivet och från spelplatserna.
Boken dokumenterar lättsamt kronologiskt och ger sig inte ut för att vara analyserande teaterhistoria. Men ett teaterhistoriskt spår finns förstås, man får sig till livs hela spellistan, omväxlande med klassiker som Molière och Tjechov, lättsamma farser, stycken som den aktuella arbetsgruppen själv skrivit.
Det finns också något man kunde kalla snudd på konstsociologisk linje. Man nuddar vid mottagandet, både av truppen (så gott som alltid mycket hjärtligt) och föreställningen (någon gång kritiskt, ifall det upplevts som ”för modernt”).
Mest utrymme ges turnélivet och tillvaron ombord. Man bestämde genast att ingen lön skulle utbetalas, men det skulle inte heller kosta ensemblen något. Hur maten blev var beroende av hur stor publiken varit och hurudan projektfinansiering man fått. Ibland blev det mycket gröt.
Barn var också välkomna ombord, och boken innehåller inslag om att vara turnébarn. Barnet har då troligtvis efternamnet Idman. Dick Idman och Seija Metsärinne har under många år varit Skärgårdsteaterns ryggrad. Allra flest regiuppdrag har Dick Idman haft, Seija Metsärinne har också regisserat flitigt. Jarl Lundblad regisserade de allra första uppsättningarna, sen passerar en skara välkända regissörsnamn: Joakim Groth och Tove Appelgren, till exempel.
Seija Metsärinne regisserade till exempel ”Maratondansen” 1991, och ”Kung Ubu” 1996, som på varsitt sätt var risktagningar, den förra för sitt mörka, samhällskritiska stoff, den senare för att man spelade med rekordung ensemble, tonåringar från Steinerskolan i Helsingfors. Alfred Jarrys ”Ubu” har förövrigt satts upp tre gånger under Skärgårdsteaterns levnad, senast hände det i fjol.
Till Metsärinnes regier hör också Tove Janssons ”Troll i kulisserna”, som spelades med författarens benägna tillstånd. Tove Jansson var redan från början vänligt inställd till Skärgårdsteatern. Den första båten fick lov att heta Hafsorkestern, och hon kom och döpte den personligen.
Skärgårdsteaterns historia är förstås också dess fartygs. Efter Hafsorkestern hyrde man några olika båtar tills den nuvarande m/s Sälö kunde införskaffas. Då bildades också föreningen Skärgårdsteaterns Väl. Men utan skeppare skulle man också stå sig slätt, mesta skeppare har varit Jarl Andersin, senare också Frej Andersin och Thomas Backlund.
Och som man kunnat gissa, har kärleken ibland blomstrat ombord och gett upphov till bestående förhållanden och äktenskap. Några som haft lyckan att drabbas berättar också om det. Själv har jag en gång sett upp över öronen förälskade skådespelare angöra bryggan – det är roller man inte kan spela!
Sedan Skärgårdsteatern började samarbeta med Teaterhögskolan har man också regelbundet sett skådespelare i vardande. Jag minns att jag första gången noterade Linda Gyllenberg (senare Zilliacus) i en ganska liten roll i en fars som inte skulle ha varit annat än trist om inte den haft en ungdomlig ensemble.
Hon var fruktansvärt bra, har fortsatt så. Och Skärgårdsteatern fortsätter också att segla.
Skärisboken
Redaktör: Jan Nåls.
Grafisk form och ombrytning: Nanne Nylund/ Byrålådan.
Utgivare: Skärgårdsteaterns Väl r. f., 2019.
Distribution: Förlaget.
Sidor: 191.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.