BOKEN: Nora Hämäläinens "Är Trump postmodern?" handlar mindre om en president och mer om vårt tänkande
Nora Hämäläinen. Foto: David Wiinikka-Lydon
Är Trump postmodern? En essä om sanning och populism
av Nora Hämäläinen
Omslag och layout: Johanna Bruun
Förlaget, 2019
170 s.Omslag och titel på Nora Hämäläinens bok tränger sig avsiktligt på och söker uppmärksamhet. ”Är Trump postmodern?”, frågar den bryskt. Orden är inmonterade på den där tvärsäkra röda kepsen vi läst oss kombinera med USA:s president.
Först när man håller boken i sin hand ser man undertiteln: ”En essä om sanning och populism”. Nora Hämäläinen är filosof och forskare vid universitetet i Pardubice i Tjeckien. Allmänheten känner henne som söndagskolumnist i Hbl, som chefredaktör för Ny Tid 2009-2011.Innehållet uppehåller sig inte så mycket vid Donald Trump, när man väl gått spåret till slut och sprängt kopplingen mellan att Trump kommit till makten och tidens sanningsfientlighet och relativism – och att roten till detta kan tillskrivas postmoderna tankegångar.
Eftersom Nora Hämäläinen är filosof är det tänkandet som är i centrum. Om man vill kan man läsa ”Är Trump postmodern?” som en handledning i hur man skärper sitt tänkande och synen på kunskap, vetenskap, förnuft och samhälle.
Det är välgörande anspråksfullt. Hämäläinen arbetar efter en rad exempel som är rotade i dels den vetenskapliga världen, dels den politiska sfären. De kan också överlappa varandra. Ett av de första kapitlen tar upp en debatt i den rikssvenska skolvärlden kring relativism och kunskapssyn i skolvärlden.
Den rör också vid en incident där en lärare kritiserades för att han tillrättavisat en elev som förnekat Förintelsen. Det är en typ av exempel som biter sig fast och skapar eldfängda diskussioner. Det är svårt att ta sig ur de spår de plöjer upp. Men hela Hämäläinens upplägg är att fokusera på dialog och på imperativet att ta sin motpart på allvar.
Dialogen är dock inte kravlös. ”Nietzsche menade att det är viktigt att välja en värdig motståndare”, lyder bokens allra första mening. Det den pekar på är tidens uttryck för populism, till höger, till vänster, högt uppe i makthierarkin. Ska man alltid ”ta debatten”, käftas med alla? Men stiger man ut ur filosofins tankerum och in i vardag och politik, får man räkna med alla slag av debatt och motstånd.
Hämäläinen ”nyintroducerar” också några tänkare som räknas till postmodernismen, Derrida, Foucault och Lyotard, inte för att de behöver försvaras, säger hon, men för att rätta till det missbruk de utsatts för. Många som hänvisar till dem som skurkarna när man beklagar kunskapsrelativism och sanningsförakt, har förmodligen inte läst dem, utan mött dem i deras ”kultursidesskepnader”, i trendiga presentationer som spikat vissa stickord och attityder.
Boken är stinn på substans och resonemang. När jag kommer till hälften är jag också full av beundran över att någon energiskt predikar emot dålig argumentation, falska slutledningar och (illa) dolda agendor i en tid av cynism och uppgivenhet. Men det hon skriver är ändå ingen beskrivning av krig mot väderkvarnar. Och det är också en insats för att plocka ner vetenskapen från elfenbenstornet (eller var den nu sitter). Det finns en omedelbar auktoritet i upplägget, och kritiken omfattar också den akademiska världen.
Boken tar upp fallet med Alan Sokal, som för ett par år sedan fick en bluffartikel publicerad i tidskriften Sceptic. Den var tänkt att misskreditera särskilt genusforskningen. Hämäläinen går igenom ett antal frågor aktionen väcker, till exempel granskningen av vetenskapliga artiklar, konsekvensen av högt driven vetenskaplig specialisering, faran i att olika discipliner använder sig av varandras ”språk” i syften som inte alltid är fullt medvetna och inte alltid rena.
I hennes framställning blir det också klart att tänkande och samhällsutveckling påverkar varandra. Fast i väldigt osynkroniserade återgivningar, skulle man vilja tillägga. Givande är kapitlet feminism och postkolonialism, som visar hur strävan – kampen – att ge tidigare ohörda samhällsgrupper en röst inom vetenskapen också ger upphov till ibland uppslitande debatter inom ämnet. Man ska väl vara glad att det kan vara just så.
Nora Hämäläinen skriver också för att motverka högerpopulismen, vars politik vi vet skulle innebära inskränkningar för vetenskaperna, särskilt humaniora, och också för många utsatta samhällsgrupper och minoriteter. Hennes politiska kritik riktar sig mot vänstern, som inte förmått samla leden efter de stora omställningarna i arbetsliv och ekonomi och allt som globaliseringen fört med sig.
Det är ett av spåren i boken, men mest utbyte har jag av hennes poängterande av tänkandet (också det vetenskapliga) som kopplat till människor och inte till några stationära abstraktioner: ”… vi är inte antingen eller, inte antingen lättlurade idioter eller omdömesgilla bedömare, inte antingen egennyttiga faktaförvrängare eller sanningsälskare, faktaresistenta eller kunskapsorienterade. Människor kan vara mer eller mindre av det ena eller andra, men vi är alla ojämna.”
Citatet beskriver också hennes tilltal, som är jämlikt och skärpt, utan tillstymmelse till distanserande ironi, som ofta känns som en hinna över annars skarpsynta och sensitiva skribenters verk. Det är ett stort plus.
Ofta går det fort undan i texten och hänvisningarna duggar tätt. När jag läser om boken tänker jag börja med sista kapitlet, där författaren söker skärningspunkter mellan frågor om demokrati, medielandskapet, vetenskap och kunskap. Det kan tas som ett lästips.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.