BOKEN: "Myrornas hemliga liv" berättar om insektens fascinerande framgångar i överlevnad
Myrornas hemliga liv
av Katja Bargum och Heikki Helanterä
Översättning: Annika Luther
Foton: Lotta Sundström, fria sajter och databanker
Omslag och grafisk form: Jussi S. Karjalainen
Förlaget, 2019
216 s.
Den här tiden på året, när det är sommar och när det är semester, är det väl sannolikt att man stöter ihop med en myra. Eller fler. Deras existens går ut på att de är många. Men vad vet vi om dem? Kanske inte mer än att de är sinnebilden för flit – och att vi inte vill dela picknick med dem.
Nu finns chansen att fylla ut en kunskapslucka, ett tillfälle att arbeta upp sin nyfikenhet på insekter. När man börjat läsa ”Myrornas hemliga liv” av Katja Bargum och Heikki Helanterä lyfter intresset som en raket. Det finns också ett stort sug efter faktabaserad läsning i en tid av manipulerade budskap och fake news.
Författarna till boken är en del av landets myrexpertis. Det finns många andra som nämns i boken, till exempel Rainer Rosengren som studerade myrors orientering och rörelsemönster och skapade ”arenor” för det i skogen i närheten av sitt hem. De mest spektakulära bilderna i boken, veritabla myrporträtt, är tagna av Lotta Sundström, professor i evolutionsbiologi vid Helsingfors universitet.
Katja Bargum är prisbelönt vetenskapsjournalist och har doktorerat på myrornas sociala liv ur evolutionsperspektiv, Heikki Helanterä är biträdande professor i ekologi och genetik vid Uleåborgs universitet och har två decenniers myrforskning i ryggen.
Katja Bargum, forskare och vetenskapsjournalist, har doktorerat på myror och Heikki Helanterä är myrforskare och professor i ekologi och genetik vid Uleåborgs universitet. Tillsammans har de skrivit en bok om myrors liv, riktad till en bred publik. Foto: Hannu Haapsalo
Men boken är ingen myrornas forskningshistoria utan specifikt tematiserad i elva kapitel, handlar om myror här hemma och i andra världsdelar. Vad allt kan inte myror! De har husdjur, vissa arter odlar sin mat, de bygger sinnrika bon, de kan ha slavar eller erövra grannstacken. Blir det översvämning kan de haka fast i varandra och bli sin egen räddningsflotte.
Långt innan människan tog streptomycinet i användning (”några miljoner år tidigare”, skriver författarna glatt) odlade myrorna sådan medicin i små gropar i sitt skal. Och stegräknaren, den har vi ju inte heller varit först med. Myror kan ty sig till en inbyggd stegräkningsfunktion för att hitta hem, det har experiment visat.
I en populärvetenskaplig bok kommer referensen mer att ligga hos läsaren själv, till skillnad från de akademiska avhandlingar där man relaterar strikt till annan forskning och verifierade resultat. Det är en stor konst att kunna skriva utifrån sina forskarerfarenheter och hitta ett tilltal så att allmänhetens kunskapsiver väcks utan att man prutar på vetenskapens krav.
Det här klarar författarna av med glans, och Annika Luthers sakligt lediga översättning (spetsad med en aning – men bara en aning – finlandssvenska; det kan väl få synas att boken är producerad i Finland!) gör sitt till. Den här boken är en skatt!
Attraktionen hos myror (eller fasan för dem!) är ju att de förekommer i massor, myriader. På så sätt kan de påminna om människor, om man tänker globalt. Myrornas framgång – myrarter finns praktiskt taget överallt – ligger i att de är många, men mest i att de har en effektiv arbetsfördelning. Eller rättare sagt: uppgiftsfördelning. Om fara hotar kan det hända att de som specialiserat sig på en särskild uppgift kan hugga i med något annat.
Vi projicerar också gärna sådant som är mänskligt på djurvärlden eller snor egenskaper som vi tycker om och planterar om dem i våra liv. Myrors arbetsamhet har ju varit en förebild, på gott och ont. Men författarna korrigerar kursen när sådant dyker upp. De tänker inte spontant i kulturella bilder utan i termer av evolution, resonerar enligt matematiska modeller och prövade hypoteser.
Så har man – naturligtvis också genom direkta iakttagelser – kommit till att en myrstack också härbärgerar en hel del myror som inte ser ut att göra ett dyft, de tycks bara slå dank och bli feta. Men blir det kris kan stacken ta till dem som arbetskraftsreserv. Samhällen som ”har råd” med sådant arrangemang kan klara förändringar så mycket bättre.
Evolutionsperspektivet har också ett spår där blicken riktas på framtiden. Arterna delar ju framtid, människan råkar bara ha ett annat sorts ansvar än myran. Människan kan också tänka framåt, till exempel föra in ”myrtänkande”, svärmintelligens, i robottillämpningar. Man är redan en bit på väg där.
”Myrornas hemliga liv” passar utmärkt som sommarläsning på platser, där någon – snarare flera! – av det femtital inhemska arter som finns listade i boken, finns strax bakom knuten. Också ganska unga insektintresserade personer kommer att få mycket ut av den.
Man kan i andanom se hur boken motiverar framtida forskare. De kommer att behövas. Men man kan också bara njuta av att få ny intressant kunskap om vad som försiggår kring skogsstigen: strategier och doftspår, kannibalism och bröllop – vanlig myrvardag, jättestort drama, var vi än går.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.