ÅU 07.03.2020 11:35

Milja Sarkola. Kuva: Jarkko Mikkonen

Mitt kapital
av Milja Sarkola
Omslag: Tom Backström
Förlaget, 2020
162 s.

Tänk dig följande: Din partner, som du är gift med och har ett barn med som redan går i skola, har täckt en utgift som uppstått i samband med något som inkluderar barnet.
Summan är större än ett par tior, men inte väldigt stor. Din partner ber dig göra en kontoöverföring på exakt hälften.
Så kan en scen i Milja Sarkolas ”Mitt kapital” se ut.
Milja Sarkola är dramatiker och regissör och detta är hennes första roman. Berättelsen finns också i en pjäsversion som hade premiär på Q-teatteri i Helsingfors i mitten av februari.
Det är effektivt uträknat. De som inte har möjlighet att åka till huvudstaden på teater kan ändå ta del av historien.
Men när man läst romanen inser man att upplevelsen att konfronteras med huvudpersonen måtte vara en annan än den man får i romanen, som är berättad i första person.
På scenen gestaltas också huvudpersonen, en kvinna i fyrtioårsåldern, av en man – det är regissörens raffinerade sätt att lägga lager på lager av uppfattningar, knuffa till våra förutfattade meningar.
Startpunkten är ett besök på banken där ett bostadslån förhandlas. Största låntagare är berättaren och hennes far, de har bägge 40 % var av lånet, berättarens man har 20 %.
Så spikas konstellationen på sida ett, den sitter kvar i läsarens huvud boken igenom.
Liksom författaren själv arbetar berättelsens jag-person med teater och skrivande, lever på stipendier och projektkontrakt. En underström i romanen handlar också om pengar och konst.
Exemplet pengar-teater är särskilt åskådligt. Det finns ju ett affärsmässigt drag i varje uppsättning, kommer inte publiken kan förlusten bli stor, i pengar och i prestige.
Arbetet är en stor del av kvinnans liv, men familjen, man och barn är det också. Hela romankonstruktionen är ett intrikat bygge med förskjutningar mellan trygghet och osäkerhet.
Vad är bra och nyttigt att investera (pengar och känslor) i?
Romanens kvinna är rätt usel på sociala färdigheter. Man tolkar också lätt hennes fixering vid pengar som en kompensation, eller som en ängslighet hon inte vill visa.
Kapitlen inleds av dagboksinslag där hon rapporterar vad hennes bankonton står på, slutkommentaren handlar oftast om nattsömnen, den lämnar övrigt att önska.
Stenkoll på saldot kan signalera brist på tillit i relationen, något som till slut kan bli ödesdigert.
Om man utsattes för det som skissades i inledningstycket skulle man väl först bli förbryllad, sen sårad eller arg. I romanen finns också en snabb scen med en livförsäkring, exakt placerad, som i en grekisk tragedi.
Också om man kan resonera om detta – och det kan kvinnan i romanen – är man ändå utlämnad åt tidens (myndigheternas, bankernas!) sätt att tala om pengar och investeringar och personlig ekonomi.
Att äga sin bostad är, verkar det som, den största trygghet man kan ha i Finland. Men om man inte kan betala lånet …?
Milja Sarkola är djävulskt skicklig på att avtäcka konstellationerna, och på att flytta spelbrickorna bara lite och få fram en ny aspekt. Inget av det hon berättar verkar osannolikt – ändå är det obehagligt, på gränsen till absurt.
Men kanske har en normalisering av tanken på relationer som investering redan ägt rum – mycket tyder ju på det. I så fall blir nästa steg att man ber om kredituppgifter när man tar förhållandet till ”nästa nivå”.
Romanen har många känsliga och ibland såriga sekvenser från familjelivet, där man inte riktigt får till någon gemenskap fastän man vill, de individuella intressena tar över utan att någon gör större motstånd.
Men i en scen, på barnets skolavslutning, kan mamman spontant sjunga med i allsången, hon får ögonkontakt med läraren, känner sig som en del av gemenskapen, njuter av det.
Då har berättelsen ännu inte hunnit så långt som till huvudpersonens vistelse på författarresidens i USA, där hennes ”kapital” granskas på ett nytt sätt. Hon har svårt att göra sig gällande i umgänget, andra måttstockar gäller, hon noterar det men förmår inte leva upp till dem.
I romanen betyder USA att dialogen går på engelska. Det stämmer väl överens med den estetik som är Sarkolas, ett slags organiskt synsätt där attityd och konkreta förhållanden växer in i varandra, blir biotop.
I scenversionen talas flera språk, finska, svenska och engelska.
I romanen blir det också klart att det kapital som gör att fadern och dottern kan stå för större delen av lånet är finlandssvenskt, om pengar kan ha ett språk – det är ju frågan.
Men att äga ett språk eller två måste ju ses som att ha ett visst kapital.
Och fadern sponsrar sin dotter genom att placera ett dyrt och fint piano hos henne, en symbolisk gest, om något.
Den rakbladsvassa finessen med ”Mitt kapital” är att de en får en att ställa många frågor, kloka och dumma och desperata om vartannat. Som den drivna dramatiker hon är visar Milja Sarkola att det man värderar högt lätt blir ens akilleshäl.
Och som riktigt bra litteratur alltid gör, lyfter romanen också blicken från individen och vidgar synfältet. I ett samhälle där värdestegring blir den största lyckan måste reaktionsmönster och känslorepertoar uppstå i samklang med det.
Vilken sorts människa blir man då? Sarkola trycker till hårt på just den här ömma punkten.
Ann-Christine Snickars
 

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln