ÅU 12.09.2017 00:00

MÅNGSIDIG. Lotta Green, en av skribenterna, har gjort omslaget till Kreativt skrivandes antologi nummer sju. Hon är också musiker

Människohundarna
av Litterärt skapande VII
Förlaget, 2017
Omslag: Lotta Green
177 sidor

Om du hör till dem som tror att Åbo Akademis kurser i kreativt skrivande är en angelägenhet för folk i studieåldern, är det skäl att tänka om.
I den sjunde kursens antologi ”Människohundarna” är nio av de tolv deltagarna mellan 31 och 43. Två är klart äldre, en är 25. En koll bakåt visar att detta faktiskt är det vanliga: det är folk mellan 30 och 40 som dominerar.

INTE FÖR ATT åldern sätter särskilt stora spår i texterna, med ett undantag. Före detta ÅU-journalisten Patricia Bruuns berättelse utspelar sig nämligen i DDR.
I ”Visdomstanden” ger hon ett intressant vittnesbörd om en svunnen verklighet. Det är en text med drag av memoarer, samtidigt som en lätt skönlitterär gestaltning på ett lyckat sätt får färga in läsupplevelsen.
Den är en rätlinjig berättelse och några andra ansluter sig på motsvarande sätt till den klassiska novellistiken. Men flera vågar pröva andra strukturella lösningar, ofta med intressant och gott resultat.

TILL DE RÄTLINJIGA hör Marika Aminoff-Sundell, som flirtar med skräckfilmskonventionerna och levererar en novell där det vardagliga genombryts av (mar)drömska scener med dunkel förankring i huvudpersonens förflutna.
Hit hör också Martin Högstrand, som har skrivit en berättelse om två lite aviga mäns relation, där homosexualiteten, bejakad och förträngd, fungerar som laddande och styrande undertext.
Så också Lotta Greens berättelse ur barnperspektiv, där jaget och systern lever i en värld definierad av två omaka och trötta föräldrar, vilka regelbundet råkar i gräl bara för att försonas efter en eller annan storstilad gest från faderns sida. Novellen hör till dem jag trivs bäst med; det är livfullt och klarsynt, detaljskarpt och träffande, utmärkt dialog.

INTRESSANT NOG startar Ville Lindholm från samma punkt: barnperspektiv, grälande föräldrar.
Men här svänger berättelsen snabbt in på överraskande vägar, när den utsatta skolpojken hittar ett skrivbord och öppnar ett kontor i skogen, får en hund som medhjälpare och bygger sin egen verklighet.
Det hela balanserar skickligt mellan det realistiska och det metaforiska, ibland på ett uppfriskande absurt och roande sätt. Fräscht och originellt.

ETT PAR SKRIBENTER för samman två tidsplan.
I Anne Hietanens ”Lotta” återförenas två barndomsvänner bara för att märka att de ingenting har gemensamt, inte ens sina minnen. Det handlar alltså om hur vi gör om våra minnen för att de ska stöda den livberättelse vi gör oss. När bilden sedan ifrågasätts hamnar mycket i gungning. Och vem minns egentligen rätt?
Christa Nordlund-Hiltunen växlar likaså mellan barn och vuxen i berättelsen om en man som i barndomen präglats av moderns svek och dubbla budskap, och som nu ställs inför en möjlig kärleksrelation.
Det ser ut att sluta lyckligt, men slutscenen kan lika väl peka på ett återfall i relationsmönstret till modern som på en öppning vidare. Snyggt hanterat.

KÄRLEK OCH relationsproblematik handlar det också om hos Michaela von Kügelgen. Hon bidrar med tre drivet skrivna kortnoveller: en om relationen som kunde ha blivit, en om den som var och sprack, men fortsätter att plåga och en om den beroendepräglade som lever vidare trots ojämlikheten på känsloplanet.
Och visst handlar också Ia Trapps ”Sången om Laila” om kärlek. Den är likaså en tredelad historia, där den dementa Laila betraktas dels av maken, mestadels i minnesbilder, dels av dottern som besöker henne på åldringshemmet.

DEN MESTA dramatiken bjuds man på i Terhi Paukkus ”Drottningen av näckrosdammen”.
Hon gör perspektivskiftande och okronologiska nedslag i en 14-årings tillvaro under ett festdygn i Hangö. Kvällen slutar i tragik och pappan rycker ut och försöker skydda dottern genom att lura polisen. Underrubriken är Toccata och fuga, där en infogad dikt markerar fugatemat, nånting som åtminstone jag har svårt att få att fungera.
Dramatiska händelser, om också bara antydda, vilar i bottnen också i Hanna Ylöstalos bidrag. Den är en förtätad och tolkningsbar berättelse om tillhörighet och svek, krossad verklighetsbild och hämnd, byggd över elva stycken och med en igenväxt trädgård som ram. Det handlar om en kvinna som ser tillbaka på sin vistelse som au pair i huset tio år tidigare. En välskriven och fungerande kortprosahelhet.

SIST MEN INTE minst ett bidrag som är något av sin egen kategori i antologin.
Ingrid Weckströms ”När bara morgondagen ser” kastar sig ut i ett prosalyriskt flöde, som åtminstone delvis är ren poesi. Det är rörligt, lekfullt och oförutsägbart, fundersamt, existentiellt frågande och absurt. De tio texterna är långt fristående, men hålls samman av motiv och stämningar. Mycket tilltalande.
Det gäller med viss reservation också för hela antologin; allt fungerar ju inte lika bra. Men här finns definitivt stoff och skribenter att notera för den som är nyfiken på den finlandssvenska litteraturens framtid.

Bror Rönnholm

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln