BOKEN: Eva-Stina Byggmästars dikter handlar om förälskelse och frihet

Eva-Stina Byggmästar. Fotograf: Anne Häggman

Nattmusik för dagsländor
av Eva-Stina Byggmästar
Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson
Schildts & Söderströms, 2019
93 s.

Antalet diktsamlingar av Eva-Stina Byggmästar har passerat tjugo. Med åren har hon blivit mer och mer produktiv, och hon upplever nu ett slags andra återkomst bland läsare och kritiker i Sverige, där hon gjorde stort intryck med det man kallat trilogin till glädjen, som började med ”För upp en svan” 1992.

”Nattmusik för dagsländor” utkommer också på Wahlström & Widstrand och har anmälts entusiastiskt i stora rikssvenska dagstidningar. Det är betydelsefullt för en poet att bli uppmärksammad i hela det svenska språkområdet. Och det är betydelsefullt att man inser att de geografiskt språkliga utkanterna har mycket att ge den svenska poesin.

”Nattmusik för dagsländor”, vad är det för en titel? Den låter väl klichéartad för en poet som varit verksam i mer än tre decennier? Men Byggmästar har aldrig brytt sig om sådana försåtliga värdeomdömen. I hennes dikt har alla ord också varit fräscht kärnvirke, handplockat. I en av den nya bokens dikter liknar hon också poeten vid en ordsnickare som går omkring i blåställ.

”Jag”, säger hon i samma veva. Det är mycket ”jag” i den här diktsamlingen (också). Det måste ju till något subjekt för alla de vimlande verben. Fast ”vimlande” ger fel intryck. Byggmästar hanterar allt som kunde dofta trivialitet eller nötta bilder med ett uppskruvat tempo. Hon bygger in klichéerna i ett framstörtande, nu mer än någonsin.

Och riktningen, vilken är den? Det är kärleken, det är friheten. Förälskelse blir det om man samkör dem, förälskelse kan vara ljuvlig eller förfärlig. Allt beror på gensvaret. Intensiteten slår till genast i ”Nattmusik för dagsländor”.

Redan första dikten kombinerar också storvulenhet med ett vardagligt tonfall, på ett sätt som vore helt outhärdligt i oerfarna skribenters händer: ”Min bröstkorg är tom/ du stal mitt hjärta och jag har/ kommit för att säga, behåll det/ det är en leksak som jag hoppas / att du aldrig ska tröttna på”.

Så lyder den oroväckande andra strofen av första dikten. Den har börjat i en mörk stämning, med en måne och en häst. Hästen går ner till bäcken för att dricka ”en allra sista gång”. Hästen och månen glimtar fram i senare dikter också, de är de mest träffsäkert valda byggklossar för själva starten på diktsjoken som sätter av i full fart och stannar först drygt nittio sidor senare.

Den svindlande farten gör också att sentimentaliteten, som är en sävlig känsla, inte alls hinner med, oberoende vilka ordval som poeten råkar prioritera. ”Hjärta” och ”själ” hör till Byggmästars vokabulär, men hos henne blir själ och hjärta aldrig någon rutinmässig språkbild, de ses utan vidare som helt konkreta enheter.

”Själen” förekommer följaktligen också med verb som ”morrar”, ”kräks” eller ”mullrar”. Det skapar närhet, en spontan och nödvändig närhet som en människa måste ha som barn, men behöver genom hela livet som en referens, om inte annat.

Byggmästar ses och läses av många som en poesins naivist. Och bildspråket kan för all del få en att tänka så, liksom den ständiga leken med proportioner och påminnelsen om människan som djur, som en som kan skifta gestalt.

Periodvis har Byggmästar också favoriserat en överflödande stil, den välvilliga överdriften har tilltalat många, avlästs som livsglädje. Det är också rätt, men det har inte heller varit svårt att se det mörka i dikten. Sådana stråk har alltid funnits, ibland som snabba ordval, ibland i valet av bilder, som en rytm eller som en vag stämning. Att poeten noterar svärta och förtvivlan är en del av den tröstpotential som hon sagt att hon vill att dikten ska ha.

”Nattmusik för dagsländor” kan i så fall vara en tröstebok för förtvivlat olyckligt kära, eller för dem som överhuvud taget lever i en värld med njuggt gensvar. ”Förälskelsens granatskärva” är en konstaterande bild, en bild jag överraskas av, för Byggmästar brukar inte just röra sig i bildspråkssfärer som gränsar till krig.

Men dikterna har ett gemensamt spår som är på liv och död. Den alltuppslukande passionen gör människan övermodigt levande och i kontakt med sin anade, mäktiga potential. Men förälskelsen är inte detsamma som friheten, fastän bägge begreppen också kan klä ut sig till varandra, sammanblandas.

Balansgången mellan gränslöshet och sinnesnärvaro, innesluten i en kapsel av het längtan, gör samlingen tidvis till en så oerhört rörande historia. Det är inte lätt att hela tiden hålla allting på rätt köl, men det får lov att kränga, så som alla historier om drabbande förälskelse och åtrå genom tiderna fått kränga på, med början i ”Höga visan” i vår Bibel.

Byggmästar vore inte heller den poet ut i fingerspetsarna hon är och har varit, om samlingen inte ibland hade svalare platåer där dikterna talar om dikt. Då liknar hon poeten vid hantverkare eller städpersonal, som städerskor eller sopåkare:

”Att vara poet är att ta fram rotborste,/ skurtrasa och tvätta – att städa fram/ det bräckligaste och blåslagna,/ det mest tafatta och timida/ …”. Så kan verksamheten beskrivas. Men det är förstås vad poeten säger, en annan sak är vad poeten gör.

Och hon är aldrig entydig, kanske trixar hon också med vår uppmärksamhet. Poeten säger att hon skurar, men kanske det hon gör är att måla allt i klara färger. Det har funnits mycket grönt i Byggmästars dikter. Den här boken har gult och blått, det förefaller logiskt.

Och det är en hisnande prestation att klämma tillbaka en uppnådd nyans till dess grundfärger. Men att ta sig an det omöjliga har alltid varit poeternas sanna uppdrag.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*