BOKEN: Emigranter och mammor är orädda och kapabla människor — i My Darling Dolly skriver Rundt om sin mors och mormors liv
Porträtt av ett sekel. I Dennis Rundts ”My Darling Dolly” tas läsaren med på en färd tvärs igenom 1900-talet sedd genom en familjs öden i Finland och i USA.
My Darling Dolly
av Dennis Rundt
Omslag och grafisk form: Studio Andrei
Scriptum 2018
304 s.
Fjolåret tycktes vara mammornas i litteraturen. De skymtade i det skönlitterära, men starkast var närvaron i par eminenta biografier, i Tuva Korsströms föräldrabiografi ”Älvan och jordanden” och Emelie Enckells ”Generalens dotter”.
”My Darling Dolly” av Dennis Rundt är ingen regelrätt biografi, men den har hans mors och mormors liv som röd tråd. Och han har vissa drag i attityden till stoffet gemensamt med de ovan nämnda.
Ingen av dem förhåller sig på något vis nostalgiskt till motiv och uppdrag. De är födda strax efter krigsslutet, så jämnåriga att de kunde ha varit klasskamrater. Deras generation kommer kanske i historiens ljus att ses som den mest gynnade, den som fick leva utan krig, i växande välstånd, med jämlikare chanser att utveckla sig intellektuellt. Kanske det. Det är också en generation som uttryckligen utbildats i att söka kunskap.
Dennis Rundts bok har sin rot i berättarglädje och i familjetradition. Den lever också på att det finns luckor i informationen som väcker läsarens nyfikenhet och tillför en rytm och dynamik. Dolly, dottern, inramar historien, men det är hennes mamma som tar mest plats.
Till slut går släkten vidare, men en spännande återkoppling äger också rum. Man kan pricka in författarens födelseår (1947) och också få ytterligare en glimt av den som försvann – mormors man – men som trots allt tänkte på sina efterkommande i sitt testamente. ”Typiskt honom. Vår morfar”. Så slutar berättelsen.
Historien inleds i Vasa under tidigt 1900-tal, då en energisk och livshungrig flicka, som växer upp i en strängt religiös miljö, tar steget och emigrerar till Amerika. Både hon och föräldrarna är nöjda med beslutet, de slipper hennes vidlyftighet, hon ser hur världen öppnar sig. Hon är inte den första i familjen att resa, så beslutet blir lätt.
Dennis Rundt. Foto: Ann-Sofie Långvik.
Ester och hennes väninna och reskamrat har löst biljett till Titanic, de väntar entusiastiskt på överfarten. Som sig bör i en riktig familjeskröna uppstår irriterande komplikationer och hon får lov att ta ett annat fartyg. Hoppsan, här var det nära ögat, nära att författaren inte ens hade fötts!
Berättelsen arbetar sig fram med god fart, spänningen skapas genom friktionen mellan ett gediget faktaunderlag när det kommer till miljö och samhällsutveckling, och den ibland bräckliga informationen om de enskilda.
Ester är bara sjutton när hon stiger iland i USA. Småningom gifter hon sig med Carl-Julius som har rötter i Sverige. Han är tidigare gift, och verkar inte bry sig stort om att laglig skilsmässa träder i kraft. Han lämnar sin predikantverksamhet och blir affärsman. Ester byter namn till Estelle, hakar på. Hon tycks ha en osviklig överlevnadsinstinkt.
Ett av bokens mest övertygande partier är hur de arbetar upp sig. Carl-Julius börjar som en enkel kringresande försäljare, får upp ögonen för aktiehandel, blir tomtuppköpare. Följande steg är fastighetsmarknaden. Metoderna är skrupelfria, det enda som räknas är inkomsterna.
Det går bra för paret, som nu har en liten dotter, Dolly. Pengarna rullar in, de umgås med skådespelare och filmfolk nästgårds till Hollywood. Vissa av kändisarna (Garbo!) är i själva verket från Norden och talar svenska. Skildringen kommer nära dem, ur ett perspektiv som inte ännu känner deras eftermäle, det är ett snyggt grepp.
Med börskraschen rasar affärerna, i kölvattnet faller familjen isär. Estelle tar sin dotter och åker till Finland, men återvänder snart själv till Amerika.
Familjemedlemmarna har efter det sina separata liv, fastän mor och dotter återförenas när Estelle som gammal ska bo bland ”de sina”.
En del friktion uppstår där, inte minst för att Estelle för med sig ett starkt tablettberoende, ett missbruk som smugit sig på tidigt i livet och som götts av olika typer av rusmedel. Också det är ett intressant spår i berättelsen, en skitig underton som låter oss ana en skoningslös miljö.
Spritlukt och lönnkrogar finns i minnen som dyker upp hos Dolly när hon blir äldre, liksom minnet av en svart musiker som pekat på henne med sin trumpet och sagt att han hette Lewis, eller Louis. Men då har hon levt ett helt annat liv i Finland, fött barn under ett bombanfall i Helsingfors, gift sig för andra gången, fått fler barn och levt som fru i en familj med ordnad ekonomi i Jakobstad.
”My Darling Dolly” är också en berättelse i genren ”Vår tid är nu”. Det betyder att det mot slutet strömmar in fler personer för att åren går, man flyttar, får barnbarn. Ju längre man kommer mot vår tid, desto mer familjär blir också stämningen. Ibland avknoppas några anekdoter – låt gå för det.
Emigration och invandring är en ofrånkomlig och naturlig del av länders och människors historia, tycks boken också säga. Emigranter är orädda och kapabla människor. Den visar också hur generationerna lever i helt olika världar, med olika val och olika världsbild. Det är ofrånkomligt, vemodigt ibland. Också därför är det nödvändigt och fint att skriva om mammor.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.